Zinnias perspektiv

Justin hade kört hem mig sent igår och jag hade direkt gått upp och lagt mig. Det var helt ofattbart att jag och Justin var tillsammans. Han hade frågat mig igår när jag ville göra det officiellt. Frågan hade gjort mig helt ställd. Jag visste att bilderna alla tidningar hade på oss var misstänksamma. Man såg kemin alldeles för tydligt. Även fast vi gick en meter ifrån varandra såg man blickarna som skickades.

Jag visste också att samtidigt som han skulle erkänna det för världen skulle han också få hela världen att attackera mig med hat. Hur mycket han än sa att jag skulle ignorera det visste jag att det skulle nå mig. Det hade det redan gjort. På twitter kallade dem mig för ord som jag inte trodde folk i den åldern ens hade ordbok för.

Jag ville inte göra det officiellt. Inte nu. Hur mycket jag än ville krama om honom mitt på stranden, gatan eller i parken så kände jag ändå att jag hade börjat lära mig att behärska viljan. Det värsta var att när jag berättade för Justin såg jag att han blev sårad. Han ville visa upp mig för världen.

 

Jag satte mig upp i sängen av ett ryck när jag hörde mammas röst.

- ZINNIA! KOM NER HIT GENAST! Jag rusade snabbt ner för trapporna. Vad ville hon nu? När jag kom ner så såg jag hur Mamma stod i köket med ett papper i handen. Hon såg förbannad ut. Hennes annars svarta mjuka hår låg i en hästsvans som var slarvigt uppsatt och hår som stack ut överallt. Hennes kinder var rosiga av ilska och hennes ögon var som smala streck när hon såg mig gå ner för trappan.

- Zinnia, när gav jag dig rätten att ta mitt kreditkort och shoppa loss för det? Jag kände hur jag skamset kollade ner.

- KOLLA PÅ MIG! När exakt gav jag dig tillåtelse för det?! För jag själv har inget minne av det! Hon lät lugn fast jag såg hur hon gnisslade tänder.

- Du har inte gett mig tillåtelse men om jag frågade dig så hade du sagt nej! Det vet jag, Mamma!

Hon kollade på mig med en blick som var argare än förut.

- Du är ju helt dum i huvudet Zinnia! Vilka andra barn i världen tar sin Mammas kreditkort och shoppar loss för 10.000 kronor? Zinnia, det är pengar vi kunde göra annat för! Varför kan du inte vara ett normalt, snällt barn och shoppa för egna pengar, va? Är det så svårt för dig att förstå? Behöver jag repetera det jag sagt för att det ska åka in i ditt huvud?

Nu skrek hon på mig. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag blinkade några gånger innan jag hörde pappa dundra ner för trappan.

- Herregud vad ni skriker här nere! Vad är det frågan om egentligen? Försöker ni väcka hela området? Pappa såg arg ut fast med en aning förvirring.

- Ja du, våran dotter har gått och shoppat för 10.000 kronor från MITT kreditkort, UTAN LOV. Pappa vände långsamt blicken mot mig. Han fick en rynka mellan ögonbrynen. Jag visste det. Pappa var besviken.

- Mamma, DET VAR VISST FÖR MYCKET BEGÄRT FÖR EN DOTTER, ATT AV SIN EGEN MAMMA SOM ALDRIG GER SIN DOTTER NÅGOT. ALDRIG. KUNDE DU INTE ENS GE MIG KLÄDER? När jag sa det sista visste jag hur arg mamma blev. Hon knöt sin knogar och gick fram emot mig. Jag hann inte reagera innan det brände till på kinden. Smärtan var olidlig.

- DIN JÄVLA OTACKSAMMA UNGE. Tårarna rann och jag sprang ut. Jag hade bara mina pyjamas shorts och mitt linne på mig men jag ville ut. Bort från mamma.

 

Jag sprang och sprang. Jag visste exakt vart jag skulle. Mountain of Roberts. Pappa och jag hade fiskat där när jag var liten. Pappa berättade alltid historien om en Mark Roberts som hade överlevt på berget och där av uppkallat berget efter sitt eget efternamn. Jag log när jag äntligen kom fram till berget. Vattnets glans var likadan som den alltid hade varit. Bergets vackra konturer och former som vattnet hade slipat. Berget var mjukt och varmt av förmiddagens heta sol. Jag satte mig ner på den lilla inbuktningen där jag alltid hade suttit när jag var mindre.

Jag avbröts i mina barndoms tankar när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig förskräckt om när jag såg en lång gestalt. Pappa.

Han satte sig långsamt ner bredvid mig och bara kollade ut över utsikten. Från berget kändes det som att man såg hela Miami. Vi satt så en lång stund innan han la armen över mig och strök mig sakta över håret. Jag kunde inte pressa fram tårarna. Jag visste att dem fanns där men dem kom inte. Jag lutade mig mot hans trygga axel. Han sa ingenting, men det behövdes inte. Jag visste att han var med mig. Det hade han alltid sagt. Du och jag mot världen Zinnia. Han harklade sig försiktigt.

- Din kompis kom förbi för fem minuter sen. Han ville nog väldigt gärna träffa dig.

- Pappa, hur visste du att jag var här? Han log mot mig och samtidigt i som ännu än gestalt blottade sig från skuggan. Justin. Pappa reste sig och log mot Justin innan han vände sig mot mig igen.

- För du är min dotter Zinnia, hit skulle jag också gått. Han sa inget mer och gick. Han viskade något till Justin innan han långsamt gick bort, bort i skuggorna. Justin satte sig precis bakom mig och tog sina stora trygga armar runt mig och jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Han bröstkorg rörde sig upp och ner med jämna mellanrum innan han ändra ställning och vände på mig så att jag satt mot honom och mötte hans varma blick. Blicken synade igenom min själv och hans bruna ögon kollade forskande på mig innan hans blick gled mot min kind. Jag var fortfarande röd och det dunkade fortfarande. Han kollade sorgset tillbaka i mina ögon.

- Var det hon som gjorde det? Jag kände åter hur tårarna brände. Han måste ha sett det då han plötsligt la sin varma hand på kinden.

- Gör det fortfarande ont? Han beröring var bekväm men när hans hand gled över området där mammas förlovningsring hade slått i fick jag hålla för munnen för att förhindra ett skrik. Skriket som doldes, som sedan blev till rinnande tårar. Justin öppnade sina armar som jag dök rakt in i. Han sa ingenting men strök mig långsamt över ryggen. Han gungade mig långt och tårarna rann och rann. Jag orkade inte hålla känslorna inne längre. Orkade inte hålla den känslolösa muren uppe. Ville bara stanna i Justins famn för alltid. Han nynnade långsamt på en låt och flyttade mig långsamt ifrån sig. När jag inte längre låg i hans famn kände jag hur kallt det var och håret reste sig och tänderna började skaka. Han la sin jacka över mina axlar och drog mig närmare. Hans ögon glittrade och genom att möta hans varma blick kunde jag inget annat än att le. När han såg mitt leende log han och närmade sig mitt ansikte. Hans hand om min rygg tog bort avståndet mellan oss och våra läppar möttes i en varm kyss.

Jag avbröt kyssen och Justin kollade på mig med en förvånad blick.

- Justin, vad sa pappa till dig? Han log varmt.

- Gör henne lycklig.

 

Det finns otroligt många anledningar i livet som ät värda att gråta för, men det finns samtidigt fler anledningar att le för. Min största anledning är och kommer alltid vara Justin.

 

 -------------------------------------
Haha, "1 timme" som jag skrev i förra inlägget.. he he.
Nu är den uppe då!
OBSERVERA: Mount Roberts finns inte... haha min dåliga fantasi.
Kommentera era åsikter nuuuuråååååå gubbar!
kram