•                                                    Zinnias perspektiv
  - Jag drar nu Zinnia, deppa inte upp dig för mycket nu! ropar Ayline från hallen
• - Ska försöka, kan inte lova något! Hejdå, ropar jag tillbaka och jag hör dörren slå igen.

Det har bara gått någon vecka sen Justin åkte men jag känner ändå stark saknad efter honom. Kan det verkligen fortsätta såhär? Ett förhållande där man är borta mer från varandra än ses? Att hela tiden sakna honom börjar bli lite tröttsamt, och när jag ändå är med honom vet jag hela tiden längst bak i huvudet att det inte kommer dröja så lång tid innan han ska åka igen och saknaden kommer tillbaka. Samtidigt vill jag inte släppa taget om Justin, han är kanske den mest underbara människan jag har träffat. Det är inte någon man bara släpper. Nej, hur var det nu. Inte tänka för mycket, det blir man bara trött av. 

Jag slår på TV:n, ingen mindre än Justin dyker upp i rutan. Det är någon intervju om en skiva som han ska göra med Selena Gomez. Justin babblar på om skivan och när den släpps, jag lyssnar halvt på honom. Plötsligt dyker Selena upp och börjar prata också. Jag ser på Selena, hennes mörka hår matchar perfekt till hennes ögon och hennes drag är också helt perfekta. Hon är väldigt söt faktiskt, konstigt att Justin inte gillar henne. Eller gör han det? Nej Zinnia, sluta! Varför skulle Justin gilla Selena Gomez som bara är kändis, supersnygg, snäll och rolig? Nej, nej, Zinnia, Justin gillar mig. Annars skulle han inte vara tillsammans med mig, försöker jag intala mig själv. Jag kollar tillbaka på TV:n igen, Justin och Selena är i studion och spelar in en låt. Deras blickar möts och dom ler innan musiken slutar spela och låten avbryts. ” Bra jobbat, Justin” säger Selena. ” Du med, Selena!” svarar Justin. Dom går iväg mot dörrarna och Justin lägger armen runt Selenas axlar. Vänta, va? Det kan inte vara sant? Först i tidningen igår och nu på TV:n idag. Är det något som Justin inte har berättat för mig? Det finns bara ett sätt att ta reda på det!

Jag letar fram Justins nummer i mina kontakter och ringer. Han svarar efter 3 signaler.

- Heej Zinnia! säger Justin glatt i telefonen.

- Hej Justin! Hur är det?

- Det är bara bra, vi håller på att spela in skivan. Det går skitbra!

- Grymt! Är Selena snäll då?

- Ja, hon är jättesnäll, och sjukt duktig på att sjunga!

- Vad bra, mumlar jag.

”Justiiiin, kommer du snart eller?” hör jag Selena ropa i bakgrunden.

- Plikten kallar! säger Justin och skrattar.

- Ska ni spela in eller? frågar jag.

- Nej, jag och Selena är bara ute på stan lite.

”Justiiiin?” säger Selena igen

- Okej måste gå nu, puss!

- Puss, mumlar jag och lägger på luren.

Vad är detta nu då? Var det sant det som skrevs i tidningen? Dejtar Justin och Selena bakom min rygg?

----------------------------------------------------------

Weird kapitel, orkar inte bild.

Zinnias perspektiv

Justin hade åkt och jag stod kvar. Jag hatade det. Hur en människas närvaro kunde få hela ens värld i rörelse och när personen saknades stod allt stilla och dagarna blev gråa.

Vad för det för något jag levde i egentligen? Varför är det såhär? Varför kan en människas frånvaro sänka hela livslusten? Det måste ändras. Mitt liv är inte slut. Det har bara börjat. Jag måste lära mig att se ljus i dagar då han inte är inkluderad.

 

Jag vaknade av väckarklockan. Det irriterande pipet trängde in genom öronen och fick mig att vakna av ett ryck. Jag kollade på mobilen och såg tre missade sms. Dom kunde jag läsa senare. Jag satte på mig mina myskläder och gick ner till köket. 

 - Godmorgon sömntuta! Det är en fin lördag! Tänkte du sova bort hela? Aylines glada röst fick ett stort leende att forma sig på mina läppar och jag gick fram till kylskåpet och tog fram yoghurt och müsli.

- Om du så gärna vill veta, Ayline så var jag uppe till tolv igår och det har varit en tuff vecka. Hon kollade sorgset på mig med sina stora ögon och gick mot mig och gav mig en varm kram bakifrån.

- Zinnia, han kommer tillbaka. Det är inte så att han tänker lämna dig för alltid. Skulle han aldrig klara. Ta tag i ditt liv nu. By the way, någon Alexander ringde förut. Han ville att du skulle ringa upp, sa Ayline medan hon hällde upp te is in stora ”Mornings never been my thing” kopp. 

- Va? Alexander efternamn? Hjärnan gick i högvarv medan jag försökte komma på vem Alexander var. 

- Kommer inte ihåg..

Jag åt upp min müsli under ett lugnande samtal med Ayline innan hon rusade iväg för att hinna sin buss. Min mobil ringde och jag sprang upp för att precis hinna acceptera samtalet.

- Zinnia! 

- Är det Zinnia jag har kommit till? Låter intressant... Hörde jag en lurig röst säga.

- JUSTIN! Skrek jag ut. 

- Hey baby! Hur är det hemma? Du har inte svarat på mitt sms så jag började bli orolig.

- Åh, det är bra! Själv? Förlåt, sov ganska länge idag. Saknar dig.

- Snälla säg inte så! Jag saknar dig jätte mycket shawty! Vi ses om tre veckor. Du skulle bara veta hur galna fansen är... Jag hörde en kvinnoröst i bakgrunden som lät lite som Patty och Justin harklade sig innan han började prata med mig igen.

- Måste repa. Älskar dig! Vi hörs, eller hur? Sa han försiktigt.

- Absolut. Lycka till, mumlade jag tyst innan jag klickade av samtalet. Varför blev jag så konstig? 

Jag diskade undan min tallrik och satte mig i soffan samtidigt som jag slog på TV:n. 

-” Det sägs nu att tonårs idolen Justin Bieber har varit ute på romantisk dejt med Selena Gomez och dom såg djupt förälskade ut. Vi hoppas att detta leder...” Jag stängde snabbt av teven och sprang upp till mitt rum. Nej, nej, nej. Det var är inte sant. Bara rykten. Bara rykten. 

 Resten av dagen spenderades med att se på gamla barnfilmer med tre stycken Ben&Jerry’s. Varför kändes han ibland så nära men samtidigt så hopplöst långt bort?

------------------------------------

Vet jätte tråkigt.. men bättre än inget :P Kommer nog en 36 inom snar framtid.. En anledning till att den var så dålig nu var för att jag inte kommer ihåg vad som har hänt.. ska läsa igenom och ge er en bättre senare ;)

Mitt guldfisksminne strikes again.. Puss på er!

Ni snor ideer från en författare !!

Hej på dej med. Denhär kommentaren fick vi på bloggen och vill bara säga att vi har kommit på alla idéer själva. Det kan säkert vara så att en författare har skrivit något liknande innan men i så fall har vi nog inte läst den boken. Plus att det är ganska omöjligt att skriva något som ingen annan har skrivit i hela världen, det finns ju tusentals böcker, am I right or am I right? Du som har skrivit detta får gärna skriva

Författare?

Titel?

Kapitel?

Till alla andra som väntar på nya kapitel kan vi säga att ingen av oss har så mycket tid för vi reser rätt så mycket nu på sommarlovet men dom sista delarna kommer innan skolan börjar i alla fall!

Kram!

Zinnias perspektiv

Jag sträckte mig efter min telefon som vibrerade. Jag låg fortfarande kvar i sängen, jag orkade bara inte gå upp. Jag såg på displayen att det var Ayline.

- Yes?

- Hur mår du? hörde jag Aylines röst i andra änden av telefonen.

- Ska du inte säga vem det är först? sa jag retsamt.

- Blablabla, ska inte du säga vem det är?

- Haha, okej förlåt då! Kom till saken.

- Kan jag inte bara få ringa till min favoritsyster och fråga hur hon mår denna underbara dag?

- Jag mår superduper.. Jag är trött Ayline, snälla!

- Okej då, jag är snäll idag. Jag skulle bara säga att mamma och pappa är i Skåne, dom kommer hem imorgon kväll tror jag. Jag är hos Phillipe och jag kommer hem sent ikväll eller imorgon, jag har inte bestämt mig än.

- Okaj, var det något mer?

- Nej, inte egentligen.. Bara en sak.

- Vadå?

- Justin är en våning under dig just nu.

- MEN VAFAN AYLINE, SÄG DET LITE TIDIGARE TACK! HEJDÅ. Jag klickade Ayline och drog snabbt på mig mjukisbyxor och ett linne som låg precis bredvid sängen. Jag rusade ner för trappan och kollade mig runt. I en av dom stora bruna fåtöljerna satt Justin och kollade på TV men vände upp blicken mot mig.

- Zinniaaa, heej! sa han och log mot mig.

- Hur länge har du vart här? Varför väckte du mig inte?

- Ett, typ en timme. Två, du är så söt när du sover. Tre, en kram kanske? Jag gick fram till Justin i fåtöljen och gav honom en stor kram.

- Jag har saknat dig Justin, massa.

- Som om jag inte har saknat dig då? Jag satte mig ner i Justin knä och vände mig mot TVn, nyheter.

- Kul program du ser på Justin, sa jag sarkastiskt. Vi borde gå härifrån så att du inte skrattar ihjäl dig.

- Haha, ack ja! Rädda mig Zinnia! sa Justin och fast jag inte såg honom var jag helt hundra på att han flinade på sitt vanliga sätt. Jag stängde av TVn och drog med mig Justin mot dörren. Jag tog snabbt på mig mina flip- flop medan Justin tog på sig sina sneakers som han alltid hade på sig innan vi gick ut genom dörren.

- Vart ska vi? frågade Justin.

- Jag vet inte riktigt, jag tycker vi satsar på att gå hitåt för jag har ingen lust att gå mot stan med dom här kläderna, sa jag och kollade ner på mina mjukisbyxor. Vi gick över en äng och jag fick ett svagt minne av att jag hade varit här förut. När vi var små hade vi alltid sprungit runt och utforskat ställen, jag och Ayline. Minnet blev starkare när jag tänkte på det, vi hade sprungit runt här och lekt. Det måste ha varit väldigt längesedan. Vi hade gått förbi här och sedan..

- Omg, Justin vi måste hit! Jag tog tag i Justins arm och började gå snabbare. Och nu! Precis som jag trodde, den steniga stranden med utsikten.

- Oj, vad fiiiiiiiint!

- Nej. Vi måste dit, sa jag och pekade på en ö som låg cirka 25 meter ut i vattnet. Om jag minns rätt så gick jag och Ayline dit när vi var små och jag vill tillbaka.

- Hur kommer vi dit?

- Går kanske, vattnet går inte mer än till knähöjd, sa jag och drog upp mina mjukisbyxor. 

- Jaa, vilken bra idé! Justin kollade ner på sina tajta jeans och sneakers. Jag lovar dig! Dom går inte att dra i! Jag tycker vi skiter i hela denna grejen med att gå i vattnet för jag har ingen lust att bli blöt i alla fall, sa Justin gnälligt.

- Nej, vi måste ut till ön..

- Ja men bär mig då, sa Justin och suckade.

- Bra idé Justin!

- Bra idé om man vill dö ja!

- Hoppa upp!

- Neej, Zinnia det här känns inte bra.

- Det tycker jag.

- Så, hoppa upp på min rygg nu!

- BARA för att jag litar på dig Zinnia.. Om vi kraschar är det ditt fel bara så du vet.

- Blablabla, kör nu då! Jag kände hur Justin hoppade upp och tog sina armar runt min hals, jag tog tag i Justins ben och började gå ut i vattnet.

- Whoow, trevligt att lära känna dig men nu kommer vi dö, hejdå Zinnia!

- Men ååh, sluta. Jag är bäst på detta, sa jag och log. Snart var vi över på ön och jag släppte ner Justin.

- Det där gör vi inte om Zinnia!

- Det skulle du ha tänkt på tidigare, hur tänkte du ta dig tillbaka?

- Just deet..

    Vi gick runt på ön och kollade, den var inte alls stor men den väckte massa minnen. Jag och Ayline hade haft picnik här och kollat ut över havet, den här ön var gigantisk för oss då. Jag log när jag tänkte på det.

- Är du hungrig? frågade Justin efter ett tag.

- Lite faktiskt, nu blir jag en taxi igen!

- Whiiee, nu åker vi! ropade Justin och hoppade upp på min rygg.

Justins perspektiv

Zinnia. Jag saknar henne så sjukt. Det hade bara gått en vecka sen vi sågs senast men det kändes som minst ett år. Det hade gått snabbt, första kyssen i skogen. Sen hade det hänt nästan varje dag, det var inget som jag styrde själv. Inte Zinnia heller, det var som att ödet förde oss samman. Det var som magi inuti mig när vi kysstes, alldeles speciellt. Jag visste inte heller hur vi skulle göra. Jag var helt fast vi henne, det gick inte att dölja längre. Jag hade henne i huvudet hela tiden, det enda jag tänkte på. Hon hade inte velat gå ut med det officiellt än. Jag vet inte vad jag tyckte heller om jag ska vara ärlig. Det finns ju en risk om man gör det, alla kommer ju knappast älska henne om dom får veta att vi är tillsammans. Det blir samtidigt ganska svårt att hålla det hemligt, jag vill ju vara med henne, hela tiden om jag fick välja själv och det finns ju paparazzis överallt som skriver vad som helst för att folk ska köpa just deras tidning. Vi får helt enkelt se vad som händer, just nu är det ingen koll alls i mitt huvud. Tankarna snurrar runt och är helt omöjliga att få ordning på. Mina tankar avbröts av att telefonen vibrerade och displayen lystes upp. Scooter.

-Yo Scooter! Wzuuuuuup? Svarade jag i telefonen.
-Justin, det är ganska grymt faktiskt. Vill du veta varför kanske? Sa Scooter förväntansfullt.
-Ja! Vad kan det vara? Scooter mår ju aldrig bra annars, sa jag sarkastiskt.
-Nej jag vet, jag är så deprimerad annars. Men inte nu för vi ska på tour om 3 dagar. Sa Scooter glatt.
-Grymt, vart ska vi?
-Massa olika ställen, vi hinner med hur mycket som helst! Vi är borta i en hel månad!
EN MÅNAD?! Tankarna snurrade runt i mitt huvud, jag skulle vara borta från Zinnia, hela min värld, i en hel månad! Om en vecka bara.
-Va då? Det blir grymt ju!
-Ja, jättebra! Hörde jag mig själv säga. Vi ses!
-Ja, det gör vi! Sa Scooter och jag la på luren.

Jag kände hur saknaden till Zinnia växte sig starkare när jag visste att vi inte skulle ses på en hel månad. Det här går inte. Jag knappade fram Zinnia på telefonen som jag fortfarande hade i handen och ringde.
-Justiiiiiiiiin! svarade hon glatt i telefonen.
-Zinnia! sa jag med ansträngd röst. Kan jag komma till dig imorgon Zinnia?
-Ja! Gör det Justin!! Bara lite random och sådant men skitsamma.
-Bra, för vi kommer inte ses på hur lång tid som helst sen..
-Varför?
-Jag ska åka på tour, i en månad!
-Nej, Justin varför?
-Jag vet inte! Det enda jag vet är att jag kommer sakna dig så sjukt mycket, därför kommer jag till dig imorgon.

Zinnias perspektiv 

Det dånande ljudet av Justins fans blev bara högre och högre ju närmare den gigantiska flygplatsen vi kom. Det enda som gjorde att jag inte flöt bort i allt skrikande var min hand som låg i Justin varma hand, hans tumme smekte min hand med små runda rörelser. Jag tittade ut genom det mörkna glaset och kände att Justins blick vilade på mig, jag slet blicken från världen och försvann i Justin varmt glittrande ögon. 

-Din fans älskar dig Justin. Sa jag och log snett mot Justin.

-Ja, fast inte lika mycket som jag gillar dig. Sa han och blev lite rosig om kinderna.

Jag svarade inte på hans söta komplimang utan gav honom en blick som sa mer än tusen ord och log mot honom. Han log mot mig. Hans leende var varmt, varmt som solsken. Jag hoppade lite närmare Justin och pussade hans kind. Jag satt kvar där, nära Justin, så här nära ville jag alltid vara Justin. Precis bredvid. Justin la sina trygga arm runt mina axlar och log mot mig. Vi var snart framme vid byggnaden och jag visste egentligen inte vart Justin skulle åka, fast det spelade ju egentligen ingen roll, det viktigaste var att vi skulle ses, snart igen. Det hade Justin sagt för någon dag sen. Jag visste att vi skulle behöva säga ”hej då” här i den stora bilen med svart skinnklädsel. Bilen stannade och det gjorde mitt hjärta också, jag ville inte lämna Justin nu. Inte än, vi hade knappt hunnit umgås innan han skulle i väg igen. Ut i värden. Jag tittade på Justin och kastade mig i hans trygga famn innan han viskade med en skör röst som jag alldrig hade hört tidigare. 

- Jag kommer saknar dig Shawty. Jättemycket. 

- Och jag kommer att sakna dig bieber.

Han log mot mig.

- Zinnia ditt leende är så vackert!

Jag mötte sedan Justin i en laddad kyss som skulle behöva täcka ett par dagars kyssar. Han släppte långsamt mina läppar och omfamnade mig.

Bildörren gled upp långsamt innan han ändrade sig och stängde dörren tvärt.

-Vi ses väl snart igen? Sa han med ett osäkert leende.

Jag pussade honom lätt på kinden.

- Klart.

Med de orden öppnade han dörren, stack ut huvudet och möttes av skriken. Han sa så lågt att man nästan inte kunde höra det.

-Hejdå Zinnia! 

Jag viskade tillbaka ett svagt.

"Hejdå" 

Jag visste att detta inte var det sista farväl av Justin inom kort. Men jag hoppas att det dröjer ett tag till nästa farväl i alla fall. 

Jag gick ur den stora bilen och möttes jag också av det skrikande ljudet. 

Jag gick mot den första bästa taxin medan jag tittade på Justin som stod och skrev autografer till helt galna fans. Tänk att två så olika människor från olika världar kunde vara som pusselbitar. Hoppas aldrig någon pusslar fel så att min och Justins bit inte passade längre. 

Zinnias perspektiv

Justin hade kört hem mig sent igår och jag hade direkt gått upp och lagt mig. Det var helt ofattbart att jag och Justin var tillsammans. Han hade frågat mig igår när jag ville göra det officiellt. Frågan hade gjort mig helt ställd. Jag visste att bilderna alla tidningar hade på oss var misstänksamma. Man såg kemin alldeles för tydligt. Även fast vi gick en meter ifrån varandra såg man blickarna som skickades.

Jag visste också att samtidigt som han skulle erkänna det för världen skulle han också få hela världen att attackera mig med hat. Hur mycket han än sa att jag skulle ignorera det visste jag att det skulle nå mig. Det hade det redan gjort. På twitter kallade dem mig för ord som jag inte trodde folk i den åldern ens hade ordbok för.

Jag ville inte göra det officiellt. Inte nu. Hur mycket jag än ville krama om honom mitt på stranden, gatan eller i parken så kände jag ändå att jag hade börjat lära mig att behärska viljan. Det värsta var att när jag berättade för Justin såg jag att han blev sårad. Han ville visa upp mig för världen.

Jag satte mig upp i sängen av ett ryck när jag hörde mammas röst.

- ZINNIA! KOM NER HIT GENAST! Jag rusade snabbt ner för trapporna. Vad ville hon nu? När jag kom ner så såg jag hur Mamma stod i köket med ett papper i handen. Hon såg förbannad ut. Hennes annars svarta mjuka hår låg i en hästsvans som var slarvigt uppsatt och hår som stack ut överallt. Hennes kinder var rosiga av ilska och hennes ögon var som smala streck när hon såg mig gå ner för trappan.

- Zinnia, när gav jag dig rätten att ta mitt kreditkort och shoppa loss för det? Jag kände hur jag skamset kollade ner.

- KOLLA PÅ MIG! När exakt gav jag dig tillåtelse för det?! För jag själv har inget minne av det! Hon lät lugn fast jag såg hur hon gnisslade tänder.

- Du har inte gett mig tillåtelse men om jag frågade dig så hade du sagt nej! Det vet jag, Mamma!

Hon kollade på mig med en blick som var argare än förut.

- Du är ju helt dum i huvudet Zinnia! Vilka andra barn i världen tar sin Mammas kreditkort och shoppar loss för 10.000 kronor? Zinnia, det är pengar vi kunde göra annat för! Varför kan du inte vara ett normalt, snällt barn och shoppa för egna pengar, va? Är det så svårt för dig att förstå? Behöver jag repetera det jag sagt för att det ska åka in i ditt huvud?

Nu skrek hon på mig. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag blinkade några gånger innan jag hörde pappa dundra ner för trappan.

- Herregud vad ni skriker här nere! Vad är det frågan om egentligen? Försöker ni väcka hela området? Pappa såg arg ut fast med en aning förvirring.

- Ja du, våran dotter har gått och shoppat för 10.000 kronor från MITT kreditkort, UTAN LOV. Pappa vände långsamt blicken mot mig. Han fick en rynka mellan ögonbrynen. Jag visste det. Pappa var besviken.

- Mamma, DET VAR VISST FÖR MYCKET BEGÄRT FÖR EN DOTTER, ATT AV SIN EGEN MAMMA SOM ALDRIG GER SIN DOTTER NÅGOT. ALDRIG. KUNDE DU INTE ENS GE MIG KLÄDER? När jag sa det sista visste jag hur arg mamma blev. Hon knöt sin knogar och gick fram emot mig. Jag hann inte reagera innan det brände till på kinden. Smärtan var olidlig.

- DIN JÄVLA OTACKSAMMA UNGE. Tårarna rann och jag sprang ut. Jag hade bara mina pyjamas shorts och mitt linne på mig men jag ville ut. Bort från mamma.

Jag sprang och sprang. Jag visste exakt vart jag skulle. Mountain of Roberts. Pappa och jag hade fiskat där när jag var liten. Pappa berättade alltid historien om en Mark Roberts som hade överlevt på berget och där av uppkallat berget efter sitt eget efternamn. Jag log när jag äntligen kom fram till berget. Vattnets glans var likadan som den alltid hade varit. Bergets vackra konturer och former som vattnet hade slipat. Berget var mjukt och varmt av förmiddagens heta sol. Jag satte mig ner på den lilla inbuktningen där jag alltid hade suttit när jag var mindre.

Jag avbröts i mina barndoms tankar när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig förskräckt om när jag såg en lång gestalt. Pappa.

Han satte sig långsamt ner bredvid mig och bara kollade ut över utsikten. Från berget kändes det som att man såg hela Miami. Vi satt så en lång stund innan han la armen över mig och strök mig sakta över håret. Jag kunde inte pressa fram tårarna. Jag visste att dem fanns där men dem kom inte. Jag lutade mig mot hans trygga axel. Han sa ingenting, men det behövdes inte. Jag visste att han var med mig. Det hade han alltid sagt. Du och jag mot världen Zinnia. Han harklade sig försiktigt.

- Din kompis kom förbi för fem minuter sen. Han ville nog väldigt gärna träffa dig.

- Pappa, hur visste du att jag var här? Han log mot mig och samtidigt i som ännu än gestalt blottade sig från skuggan. Justin. Pappa reste sig och log mot Justin innan han vände sig mot mig igen.

- För du är min dotter Zinnia, hit skulle jag också gått. Han sa inget mer och gick. Han viskade något till Justin innan han långsamt gick bort, bort i skuggorna. Justin satte sig precis bakom mig och tog sina stora trygga armar runt mig och jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Han bröstkorg rörde sig upp och ner med jämna mellanrum innan han ändra ställning och vände på mig så att jag satt mot honom och mötte hans varma blick. Blicken synade igenom min själv och hans bruna ögon kollade forskande på mig innan hans blick gled mot min kind. Jag var fortfarande röd och det dunkade fortfarande. Han kollade sorgset tillbaka i mina ögon.

- Var det hon som gjorde det? Jag kände åter hur tårarna brände. Han måste ha sett det då han plötsligt la sin varma hand på kinden.

- Gör det fortfarande ont? Han beröring var bekväm men när hans hand gled över området där mammas förlovningsring hade slått i fick jag hålla för munnen för att förhindra ett skrik. Skriket som doldes, som sedan blev till rinnande tårar. Justin öppnade sina armar som jag dök rakt in i. Han sa ingenting men strök mig långsamt över ryggen. Han gungade mig långt och tårarna rann och rann. Jag orkade inte hålla känslorna inne längre. Orkade inte hålla den känslolösa muren uppe. Ville bara stanna i Justins famn för alltid. Han nynnade långsamt på en låt och flyttade mig långsamt ifrån sig. När jag inte längre låg i hans famn kände jag hur kallt det var och håret reste sig och tänderna började skaka. Han la sin jacka över mina axlar och drog mig närmare. Hans ögon glittrade och genom att möta hans varma blick kunde jag inget annat än att le. När han såg mitt leende log han och närmade sig mitt ansikte. Hans hand om min rygg tog bort avståndet mellan oss och våra läppar möttes i en varm kyss.

Jag avbröt kyssen och Justin kollade på mig med en förvånad blick.

- Justin, vad sa pappa till dig? Han log varmt.

- Gör henne lycklig.

Det finns otroligt många anledningar i livet som ät värda att gråta för, men det finns samtidigt fler anledningar att le för. Min största anledning är och kommer alltid vara Justin.

 -------------------------------------
Haha, "1 timme" som jag skrev i förra inlägget.. he he.
Nu är den uppe då!
OBSERVERA: Mount Roberts finns inte... haha min dåliga fantasi.
Kommentera era åsikter nuuuuråååååå gubbar!
kram

Zinnias perspektiv

Det var mörkt i rummet. Det var bara en liten springa mellan  min och Justins kropp. Jag kunde verkligen inte sova. Det som hade hänt tidigare i kväll var kanske det vi båda hade väntat på, fast ingen riktigt hade modet till det. Justin var den som fixa den sista detaljen och det var att visa sina känslor på riktigt. Jag böjde mig försiktigt över Justin och tittade snabbt på klockan som stod på mitt natttygss bord. Den var kvart i tre på natten.

Jag flyttade blicken från klockan som givit mig en chock. Jag tittade i stället ner på Justins ansikte. Han tittade tillbaka på mig och log lite trött.

-Är du vaken? Sa jag med ett varmt leende på läpparna.

-Ja, jag kunde inte sova kanske för att det har hänt någonting väldigt bra i dag! Han sa det med ett fånigt flin på sina läppar.

-Jaså, berätta. Sa jag fast jag redan visste var det var han skulle berätta och det var samma för mig.

-Jag vet att tjejen jag gillar gillar mig också sa han och rodnade lite lätt på kinderna.

-Men vilket sammanträffande, sa jag och flinade lite åt Justin.

Justin tog min hand och flätade in våra fingrar. Hans hand var varm, Justin var alltid varm och trygg. Jag låg och tittade på Justin och han tittade på mig. Tills jag gav honom en puss på kinden. Bara av att röra hans hud gjorde mig varm. Justin log mot mig och flyttade sig lite närmare, jag protesterade inte. Vi låg tätt ihop.

Våra händer var fortfarande ihop flätade och han log mot mig, som om han vill veta om allat var bara. Jag har inte känt mig så här glad någon gång i mitt liv. Jag såg hur trött Justin var så jag frågade honom.

-Är du lite trött Bieber? Sa jag med ett leende på läpparna.

Tänk att Justin faktiskt ligger här i min säng är detta början på någonting nytt? Något bättre?

-Ja, ska inte du försöka sova nu? Du har skola i morgon, Zinnia-

-Ja, om jag skulle kunna så!

-Mmm jag med.

Hans guld bruna ögon glittrade till i mörkret. han kom närmare mig och jag närmade mig honom långsamt. Hela tiden tittade Justin in i mina ögon och jag i hans.

Detta var alltså början på ett vi? Eller var det redan vi nu?

Längre han jag inte tänka förens Justin mjuka läppar vilade på mina. Alla mina celler i hela kroppen rusade omkring, jag blev varm av hans mjuka beröringar. Våra händer hade släppt varandra och Justin hade sin hand vid  min korsrygg och den andra vid min nacke medan han lekte med mitt hår. Jag satte försiktigt båda mina händer vid hans nacke och avslutade långsamt våran andra  kyss.

Justin tittade på mig lite generat och jag tittade på honom och log. Jag tog hans hand och vi flätade ihop vår fingrar och så somnade vi. Tillsammans.

Jag vakande med ett irriterande pip i min öron, jag hatade verkligen tidiga morgonar. Jag blev genast mindre irriterade när jag såg Justins nyvakna ansikte han log lite åt mig och jag log tillbaka innan jag började skratta lite lätt.

-God morgon Shawty! Sa han och log ännu större.

-God morgon Justin. Sa jag medan jag fortsatte skratta lite.

Justin gjorde en liten sur min medan jag skrattade ännu mer.

-Vad skrattade du åt? Frågade han. Med en fejk sur min.

-Åt att du ser så söt ut på morgonen.

Justins hår stod åt alla håll och kanter. Kanske hade jag bidragit med det i går när jag rufsade till det medan vi kysstes.

Jag hade inget i mot att stanna just här i för evigt, strunta i allt som hette skola och andra saker, men det kan jag inte.

-Justin jag måste gå till skolan nu, sa jag medan jag gick till min garderob och tog ut något att sätta på mig.

-Mm, det var ju just det. Han sa det med en jätte ledsen min och jag tror inte att han tänkte på det.

-Se inte så ledsen ut Justin jag kommer tillbaka.

Då sken han upp som ett solsken och nickade gillande.

-Men Justin, du är väl här när jag kommer tillbaka?

-Japp, det är jag men när kommer du tillbaka från skolan då?

-Jag kommer vid halv två, vi slutar tidigt, sa jag glatt och tittade på Justin som gjorde tummen upp mot mig.

-Nu måste jag gå så jag inte missar bussen! Sa jag och gjorde att stressat ansikts utryck som fick Justin att le.

-Kom hit först, sa han och pekade bredvid sig. Han log när han sa det och när jag kom ställde han sig upp och gav mig en var och mjuk omfamning vi stod så länge. Mina tankar fladdrade runt i huvudet på mig. När jag kramar Justin släpper jag allt. Justin avslutade våran och karm och tittade på mig. Jag tittade in i det fina glittrande ögonen och gick därifrån men ett brett leende på läpparna.

Jag satt inne i det stora klassrummet med Elsa bredvid mig. Jag hade berättat allt som hade hänt med Justin för henne och hon hade inte sett det minsta förvånad ut hon hade bara lett åt mig och så hade hon sagt.

-Jag visste det Zinnia.

Jag tittade otåligt på den stora klockan och tänkte hem på Justin. Vi hade lektion i So och det var Mr.Janson som undervisade om någonting jag inte lyssnade på, Mr.Janson var så tråkig att lyssna på. Eftersom jag hade andra tankar i huvudet så var det ännu mer ointressant att lyssna.Jag väcktes ur mina tankar när jag kände  Mr. Jansons stränga blick på mig.

-Vad tycker du om det Zinnia?

Hjälp! Va? Jag fattar ingenting! Jag tittade på Elsa som höll på att skriva en lapp åt mig som hon sedan skickade och jag läste upp det Elsa hade skrivit på lappen. Efter det log jag ett tacksamt leende mot henne.

Vägen hem har aldrig varigt så här lång som just i dag. Jag hade klarat mig bra på den långa SO lektionen trots att Elsa hade räddat mig ett par gånger. Elsa, Jag älskar henne.

Jag tittade in på gatan och kunde skymta mitt hus. Jag gick förbi alla dem tråkiga lyktstolparna och den enda tanken som var i mitt huvud var Justin.

Jag knackade på den bruna trä dörren till mitt hus, bara för att retas med Justin lite. Jag hörde tunga fot steg kom fram till dörren och där där stod han med sitt fina leende.

--------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillar det!! Kommentar nu då!!! Vi vill gärna ha kritik:)

Zinnias perspektiv

Sedan Justin hade kommit hade vi bara suttit i soffan och pratat som sedan hade blivit till en brottnings match. Till slut låg vi på golvet och jag kände hur magen krampade efter allt skratt.

- Justin, jag tror jag tar en snabb dusch, är det okej? Han kollade på mig med ett flin och hans ögon glittrade till. Jag förstod precis vad han menade, men han slutade sedan att flina och nickade med ett leende.

- Gör du så!

Jag log mot honom och gick in till duschen. Jag låste dörren snabbt och vred på värmen. När det sedan blev varmt nog gick jag in. Jag tvålade in mig och duschade snabbt innan jag gick ut igen. Jag virade en handduk hårt om mig innan jag låste upp och gick ut. Jag skulle precis gå in i mitt rum när jag såg att Justin stod där. Han stod med ryggen mot mig och studerade bilderna från när jag var liten. Jag harklade till och han vände sig om och log mot mig. Hans leende fick mina ben att vilja ge med sig men jag tvingade mig själv att försöka hålla mig stadig. Hans blick vandrade över min kropp innan han lyfte händerna i en ursäktande gest och gick ut och stängde dörren efter sig. Jag bytte snabbt om till ett par jeans, en vit lös tunika och en stor grå kofta över. Jag öppnade dörren och gick ut till Justin som hade satt i soffan och lekte med sin mobil. När han såg att jag kom sken han upp och låste sin Iphone.

- Du Zinnia, vad sägs om att ta en liten promenad?

Jag skrattade lite åt hans förslag men sedan log jag varmt mot honom.

- Självklart Biebs!

Vi gick mot min ytterdörr och han satte på sig sin skinnjacka medan jag bara förde in min fot i mina nya vita stilettklackar. Jag skippade jackan och öppnade dörren. Vi gick långsamt ut. Jag ville inte ta risken ta träffa någon jag kände så jag styrde Justin och mina egna steg in mot skogen. Jag ville visa honom sjön. Där brukade jag aldrig träffa på någon. På något sätt kändes stämningen lite stel mellan oss, men ändå inte. Vi pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag hade insett det nu. Jag hade blivit kär i Justin. Min bästa vän. Jag försökte tvinga mig själv att inte känna så för honom, men jag kunde inte. När han la sin trygga arm över mina axlar blev hela min kropp uppvärmd av hans närhet och fjärilar flög i magen. Det kändes fel, men ändå på ett sätt, så himla rätt.

Justins perspektiv

Vi gick in i en vacker skog. Solljuset sipprade sig emellan granarnas grenar och skogen luktade barr och mossa. Egentligen var det här inte det jag tänkte på mest. Jag tänkte på personen som gick bredvid mig. Personen som jag höll min arm över. Personen som hade ett leende som fick hela världen att stanna. Personen som jag hade fallit för. Personen som var Zinnia. Jag ville inte förstöra våran vänskap. Jag älskade varenda sekund som jag umgicks med henne, men jag ville ha henne som personen jag alltid hade vid min sida.

Mina tankar och känslor kvävde mig och jag skakade på huvudet för att bli av med dom. Varför var allt så komplicerat?

Vi hade stannat vid ett berg som låg precis vid en sjö. Solens ljus reflekterade sig och hela skogen som omfamnade sjön speglades vackert i sjön. Zinnia hade satt sig ner på berget och lagt armarna runt knäna och bara studerat miljön. Jag satte mig ner bredvid henne och såg hur hon skakade. Det var sommar och solen lyste men små kalla vindar svepte förbi oss.

- Är du kall, Zinnia? Hon fortsatte stirra ut över havet men nickade långsamt. Jag började dra ner dragkedjan på min jacka när hennes hand la sig över min och stoppade rörelsen. Jag kollade förvånat på henne.

- Behåll din egen jacka på dig. Om du ger den till mig så kommer du att börja frysa. Jag klarar mig. Jag kollade misstroget på henne innan jag makade mig närmare henne.

- Jag vet ett till sätt som kan värma dig, sa jag och log mot henne.

Hon kollade på mig och blinkade till innan hennes ansikte närmade sig mitt.

- Asså? Det gör du, Bieber? Visa mig, viskade hon försiktigt.

Jag kände hur jag darrade när hennes andetag blåste luft på mitt ansikte och kittlade mig försiktigt, men det ända jag gjorde var att fortsätta hålla min blick mot henne. Hennes bruna ögon vilade på mig och jag kände mig helt hypnotiserad av hennes varma blick. Hennes ögon glittrade till och min blick gled ner till hennes läppar. Jag la försiktig ena handen på hennes midja medan jag la min andra på hennes varma och mjuka kind. Hon log mot mig och la sina händer runt min nacke. Jag närmade mig hennes ansikte och hon närmade sig mitt. Vi satt med panna mot panna och jag såg hur hon bet sig löst i läppen. Mitt grepp om hennes midja hårdnade lite innan jag kände att våra läppar var cirka 2 centimeter ifrån varandra. Jag såg snabbt in i hennes ögon och lät långsamt mina läppar möta hennes. Hon besvarade min kyss och alla celler i kroppen skickade ut elektriska blixtrar som skrek efter Zinnias närhet. Hennes läppar var mjuka och det kändes som att våra läppar var gjorda för varandra. Hon drog sig närmare mig och jag flyttade handen från hennes kind och la den på hennes korsrygg och raderade det sista lilla mellanrum som fanns mellan oss. Hon drog med ena handen genom mitt hår. Jag smekte henne över ryggen och hon avbröt långsamt kyssen. Jag lutade mig lite tillbaka men höll kvar mina händer. Hon blundade fortfarande men öppnade sedan långsamt ögonen och kollade på mig. Hon bröt upp i ett leende.-

- Ja du, Bieber, du lyckades. Jag är varmare än någonsin nu. Jag kände hur kinderna framtog en rosa ton. Jag log mot henne och fortsatte att smeka hennes rygg.

- Jag har mina stunder.

Mina ben kändes helt darriga. Jag hade kysst Zinnia.

Zinnias perspektiv

Vi reste oss långsamt och började gå tillbaka hem. Hur skulle jag kunna gå hem nu, med honom bredvid mig? När han hade  kysst mig flög det hundra tusen fjärilar i magen och det enda jag kunde koncentrera mig på vad att Justins läppar som mötte mina. Då visste jag hur rätt allt kändes. Varenda beröring han gjorde fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.

Vi gick långsamt hemåt i total tystnad, men den var bekväm. Ibland mötte våra ögon varandra och ömma blickar skickades. Efter en stund såg jag huset och snart var vi precis vid ytterdörren.

Vi gick långsamt in. Jag kollade snabbt på klockan, den var elva. Jag gäspade stort och såg hur Justin flinade mot mig.

- Trött?

- Mycket händelser på en dag, sa jag och kollade på honom samtidigt som jag log. Han log skamset tillbaka och kollade på sin klocka.

- Justin, Mina föräldrar är inte hemma, vill du sova här? Frågade jag långsamt och kollade på honom. Han log stort och kollade på mig innan han långsamt nickade och öppnade sina armar.

Jag gick emot honom och in i hans kram.

Jag vet inte hur länge vid stod så.

Med kropparna mot varandra, i en varm omfamning, som inte längre var vänskaplig. Utan något mer. Något större.

--------------------------------------------------------------------------

För det första, Jag veeeet att det inte finns någon skog i Miami men use your imagination och tänk er att det finns en skog ;)

För det andra: Puss-bilden är ju då såklart inte på Justin och Vanessa Hudgens (Zinnia) men ni får använda eran underbara fantasi kära läsare! ;)

Denna delen skrev jag klockan halv ett igår natt så kommentera så mycket ni kan nu!

Kram på er!