How to love you - Del 27

Zinnias perspektiv

- Zinnia, vad fick du? Frågade Laura.
- Vadå? Frågade jag oförstående.
- På provet såklart!
- Jahaa! Framför mig på bänken såg jag mitt prov. Det näst viktigaste provet på hela året, det som skulle påverka halva betyget i matte. Det fanns en räddning om det inte gick bra på detta, nästa prov, men det brukar vara extremt svårt att få bra poäng på. Jag vände långsamt på pappret och jag såg betyget längst upp i högra hörnet. C+. FAAAAAAAAAAAAN, det skrek inom mig. Det hade verkligen känts bra när jag hade lämnat in provet till Mr Clark för någon vecka sen. Men jag hade haft fel, mamma kommer bli skitsur om jag inte får ett bättre slutbetyg. Sista chansen om en vecka, jag skulle vara tvungen att plugga hur mycket som helst för detta.
- Vad fick du då? frågade Laura igen när hon inte hade fått något svar.
- C+, sa jag en aning nedstämd. Durå?
- B-, svarade hon.
- När ni har lämnat in proven till mig så får ni gå hem! Hörde jag Mr Clark skrika ut över klassrummet. Jag gick snabbt fram till katedern och lämnade provet. Elsa slöt upp bakom mig och vi gick tillsammans mot skåpen för att hämta våra saker.
- Elsa, vill du göra något sen?
- Jaa, det vill jag men jag har lovat mamma att hjälpa henne att städa huset, sa Elsa med en suck.
- Då får jag väl spendera min onsdagskväll heeeeeelt ensam då, sa jag retsamt.
- Du dör inte Zinnia, det lovar jag dig.

Jag och Elsa sitter på bussen på väg hem. Elsa babblar på om allt möjligt, men jag lyssnar inte så noga. Justin har inte sagt när han tänker komma, jag antar att det är om några veckor eller så. Jag saknar honom så sjukt, när jag tänker efter är det ändå väldigt overkligt. Att jag, en helt vanlig tjej har blivit bästa vän med världskändisen Justin Bieber. Det kunde ha varit vem som helst som hade hamnat bredvid honom på flyget, vem som helst hade kunnat ha en mormor och morfar som var kompisar med hans mormor och morfar, vem som helst. Men det var jag. Mer hann jag inte tänka för nu skulle jag gå av. Jag sa hejdå till Elsa och började gå mot mitt hus. Jag kollade upp på vårt stora vita hus, jag trivdes verkligen med det. Det var sjukt fint, jag följer huset uppifrån och ner. Plötsligt stannar jag upp, det sitter någon på trappan. Någon med blåa jeans, svart tröja, lila skor, keps och luva på sig samtidigt. Justin.
- Justiiiiin, vad gör du här?
- Sa jag inte att jag skulle komma kanske? sa Justin och log snett. 
- Jo, men du sa inte att du skulle komma nu! Jag gick fram och gav Justin en hård kram. Jag ville inte släppa än, vi hade vart borta från varandra i en vecka. Hur kan man sakna en person så mycket under den tiden?
- Zinnia, du kan släppa nu!
- Tänk om jag inte vill det?

---------------------------------------------

Jag vet att bilderna på dom inte passar med kläderna som dom beskrivs att ha på sig i novellen men ni får överleva ;)!

Vad tycker ni?

Kommentera!

Kram :)

Men det är ju jättebra, speciellt när hon sa men tänk om jag inte vill släppa, haha skön hon va