Zinnias perspektiv

När jag mötte mammas blick över bordet fick jag kalla kårar över hela ryggen. Blicken var iskall. Jag vände bort huvudet och kollade ner i maten och fortsatte att äta under tystnad. Pappa var trött efter resan och sa ingenting. Inte Ayline heller för den delen. Alla visste att ett enda ord kunde få bråken att uppstå igen. Alla stelnade till när pappa försiktigt harklade sig.
- Jo hm... det är så,  att om två veckor ungefär måste jag åka till Italien för en viktig affärsresa. Jag kommer stanna i en vecka lite drygt. Jag höll andan. Jag visste det. Jag visste exakt hur mamma skulle reagera. Exakt som varenda gång.
- Jo,  självklart. Du lämnar allt och åker iväg. ALLTID! Du lämnar din familj hela tiden. Titta på oss. Vi kan inte ens konversera vid matbordet som en vanlig familj. Du har förstört allt. Varför kommer du ens tillbaka efter varje gång? Jag kände ilskan bubbla inom mig. Mina ben darrade. Jag kände hur det hettade till i kinderna. Blodet pulserade hårt i kroppen. Hur kunde mamma skylla allt på Pappa. Det är ju inte hans fel. Pappa såg ledsen ut och svarade.
- Jo jag vet att det är dumt men jag måste iväg, jag... Mamma avbröt honom och såg på honom med en arg min.
- Det är alltid ett men. ALLTID!
- MAMMA, SLUTA SKYLLA PÅ PAPPA. DET ÄR JU DITT FEL ATT INGEN VÅGAR SÄGA ETT ENDA JÄVLA ORD! SÅ FORT NÅGON ENS HARKLAR SIG KÄFTAR DU EMOT. DET ÄR DÄRFÖR INGEN VÅGAR ÖPPNA MUNNEN. DET ÄR DITT FEL MAMMA. BARA DITT.

Jag rusade ut ur rummet och slängde mig på sängen och tårarna forsade ut. Jag kände mig svag och känslorna flöt ut med tårarna. Jag låg bara och grät i en halvtimme innan mobilen ringde. När jag såg Justin’s namn på skärmen log jag lätt. Det kändes alltid bra att prata med honom. Han var så lugn och trygg. Senaste tiden hade han blivit än av mina bästa vänner. Efter Elsa förstås. Han förstod alltid hur man kände utan att man behövde förklara med ord.

- Hej Justin! Jag försökte låta så glad som möjligt men jag kände ändå hur rösten svek mig och att tårarna fortsatte att rinna. Jag torkade mig snabbt under ögonen och harklade till.
- Zinnia, vad har hänt? Och säg INTE att det inte är något för jag hör på dig att något inte är okej. Han röst lät orolig. Jag visste att jag inte kunde ljuga för honom. Jag berättade middagshändelsen och han satt bara tyst vid luren och lyssnade. När jag berättade kände jag hur tårarna rann ännu en gång.
- Åh, Zinnia! Snälla gråt inte! Speciellt inte när jag inte finns där för att trösta dig och torka bort tårarna. Jag skrattade till. Justin verkligen en sån person. Jag hörde hur någon ropade på honom i bakgrunden. Han harklade besvärat.
- Fan, måste gå nu åker till Paris i morgon. Ska vara där i fyra veckor. Men vi ses snart Zinnia. Take care. Han la på. Jag fick en idé. Jag sprang ut till Pappa som stod i köket och diskade.
- Pappa, får jag följa med dig till Italien för att sen byta och ta ett flyg till Paris. Det är en vän jag vill träffa.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

hoppas ni gillar delen det går lite segt med skrivandet just nu.. Kommentera (: