Zinnias perspektiv

Jag satt ute på min balkong som var upplyst av solen i ett mjukt orange sken. På min lilla balkong stod ett glasbord och två stolar i trä. Eiffeltornet var en så fin byggnad, jag vill besöka Eiffeltornet någon gång när jag väl är här i paris. Jag tänkte tillbaka på i går, vad hade hänt? Varje gång jag nuddade Justin eller om Justin nuddade mig gick det som en stöt igenom mig och jag blev varm, varm av bara tanken på Justin. Skärmen på min mobil lyste upp och när jag såg hans namn log jag och blev helt varm i hela kroppen. Det var som om det smset gjorde allt. Att bara veta att vi var i samma stad.

Godmorgon Shawty, hur mår du idag? Jag kommer om en timma och plockar upp dig med bilen, är det okej?

Mitt hjärta hoppade över några slag, mitt leende som redan varit stor blev ännu större. Vad händer med mig och Justin? Jag svarade Justin långsamt för min hjärna verkade inte fatta att jag skulle skriva något sms.

Godmorgon Bieber jag mår toppen. Jag är redo om en timma!

Det varma behagliga vattnet forsade långsamt ner för min kropp. Jag tittade på tjejen i spegeln, mötte hennes blick. Hon såg fundersam ut, hennes bruna hår var blött och hängde ner vid sidan av hennes kropp, hennes bruna ögon blänkte av lycka. Var det lycka? Var jag lycklig?

 

När jag kom ut ur duschen stod solen het uppe och min lilla balkong var fylld av det varma solljuset. Jag drog på mig ett par shorts och en tröja, innan jag gick ner till frukosten tog jag på mig mina vita Converse och tog med min väska.

Jag gick på den mjuka röda mattan som låg i den långa korridoren, idag tar jag trappan för att Justin är inte här och utan honom vågar jag inte ta hissen. Jag gick in genom den stora trädörren och in till den fint uppdukade frukostbuffén. Jag plockade åt mig av de mesta godsakerna jag kunde hitta, där satt jag helt ensam med en stor tallrik med fin mat på.

Jag stod utanför hotellets dörrar när jag såg hans svarta bil komma det var män i svarta kläder med kaemrorna som sprang efter hans bil. Mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg honom med den lite fundersamma och irriterade rynkan mellan sina ögonbryn. När Justins blick mötte min var det som om tiden stannade, jag bara såg in i dom fina guldglittrande ögonen. Han log mot mig genom rutan på bilen och jag log tillbaka, jag började sakta gå mot hans bil. Paparazzis följde efter mig med avstånd och skrek frågor till mig.

Han gick ut från förarsätet och gav mig en varm och mjuk kram, jag kramade tillbaka honom hårt. Det var först när vi var inne i bilen som han började prata. Paparazzina blev som galna det kändes som det tog miljoner kort på oss och skrek.

- Det är kul att se dig igen Zinnia! sa han och log lite små finurligt mot mig.

- Ja, det är kul att se dig också Justin och förresten ”Hej bieber”. Jag flinade när orden kom ut från mina läppar. Jag visste att han hatade när jag kallade honom det. Det enda han gjorde var att ge mig ett snett leende tillbaka.

- Hej på dig med Zinnia!

 

- Vart åker vi frågade jag? otåligt med min gnälligaste röst.

Han vred på sitt huvud och pekade på den stora byggnaden som låg mitt i parken. Det var Eiffeltornet fast nu tusen gånger så stort som när jag såg det från min balkong, jag tittade på tornet men en beundrande blick medan Justin bara skrattade lite lågt åt mig med sitt varma sätt som bara Jusyin kan.

Vi stod i parken utanför Eiffeltornet, jag betraktade det stora tornet medan vi långsamt gick närmare. Vi stod inne i tornen och jag gick bestämt mot trapporna medan Justin bara skakade på huvudet och pekade på hissen. Justin tog mig i handen och vi gick långsamt mot hissens dörrar.

Hissen var stor och silvrig inuti med en spegel på ena väggen. En man i randig kostym klickade snabbt på kanppen och hissen började åka uppåt. Jag gjorde antagligen en kostig min eller så såg jag gråtfärdig ut för det var så jag kände mig just nu. Justin märkte det för han tog ett lite stadigare grepp om min hand. Våra händer var fortfarande ihoptrasslade sen vi hade gått in i hissen men det kändes bra. Han lutade sih mot mig och vinklade sitt ansikte så att hans läppar var vid mitt öra.

- Det är lugnt Shawty, viskade han.

Jag log ett uppskattande leende mot Justin och han tryckte sin hand hårdare mot min. Väl uppe i i det fina tornet såg vi ut över paris, den fina staden. Där stod jag och Justin sida vid sida i det fina tornet och tittade ut över den vackra utsikten i Paris.

 

Jag var inne på Justins stora svit, han bodde på den överste våningen högst upp på taket. Jag gick in i hans hotellrum, det luktade Justin. Det var ganska likt mitt rum fast han dubbelt så stort och en jättestor takbalkong. Vi sjönk ihop på hans stora säng med mycket kuddar i. Han log ett trött leende mot mig.

- Är du hungrig Zinnia? sa han och flinade.

-Ja, faktist nu när du säger det Bieber, sa jag och såg någonstans i ögonvrån hur han tog upp en kudde och slängde den på mig. Jag började gapskratta medan han tittade lite surt på mig innan han tog upp telefonen och slog in ett nummer. Efter en liten stund av småprat knackade det på dörren. Justin gick upp till dörren, samtidigt som han visade att snett busigt leende och sa.

- Hoppas du gillar pannkakor! Jag svarade inte utan nickade bara glatt mot honom. Justin kom in med världens stoltaste leende.

-Bon Appétit!

-Tack, sa jag med ett artigt leende.

Där satt vi och åt pannkakor på Justins stora vita säng.

 

Vi ses sen, ropade jag till Justin innan jag gav honom en slängkyss och log mot honom.

-Ja! ropade han tillbaka, ses om en timma.

När jag kom in i Receptionen satt samma kvinna där som igår.

- Ditt bagage har kommit, ska vi bära det till ditt rum?

- Nej tack, jag ka n ta det själv! sa jag med ett leende på läpparna.

Bara några steg kvar! Eftersom Justin inte är här betyder det ingen hiss, så jag har kämpat mig upp för den långa trappan med min tunga väska. Jag tänkte tillbaka på idag, vilken rolig dag det har varit och roligare kommer det att bli. Väl uppe vid rätt våning tog jag fram mitt nyckelkort och stoppade det i dörren, dörren gled upp med ett klick.

Jag rotade i genom min överfulla väska medan jag tänkte på Elsa, jag kanske borde ringa henne senare. jag hittade den klänningen som jag ville ha och tog smidigt på mig den. Jag borstade snabbt mitt hår och lät det hänga utsläppt. Jag såg verkligen fram emot middagen som Justin bjudit med mig på ikväll.

Jag sprang ner för den långa trappan som var täckt i samma röda matta som korridoren hade. Jag kom ut i den friska luften och kunde äntligen andas klart, Dom senaste dagarna har alla mina tankar vänt upp och ner på hela min värd.

Justins perspektiv

Jag så henne sitta på den stora stentrappan utanför hotellet, hon var fint klädd fast det spelade ju egentligen ingen roll, hon var alltid vacker. Hon såg mig inte ännu men jag såg henne, bara henne. Hon vände långsamt upp blicken och när hon fick syn på mig log hon ett vackert leende.

 

Zinnias perspektiv

Justin gick snabbt ur bilen gick runt bilen och öppnade dörren för mig, jag log lite snett mot honom och han log tillbaka. Vi satte oss i bilen och åkte i väg, under hela bilresan hade vi en behaglig tystnad.

När vi var framme stannade Justin långsamt bilen och han gick runt bilen och öppnade dörren åt mig. Jag gick ur den lite högre bilen. Justin pekade på den fint upplysta Restaurang vid havet.

- Det är här vi ska äta i dag Zinnia, sa han och log självsäkert.

Jag nickade gillande medan vi gick dit. Det kändes som mina ögon skulle ramla ut när jag såg hur fint det var. Vi gick igenom inneserveringen och ut till uteserveringen där det var vita skynken i tyg uppsatta i taket, det var väldigt fint. Vi satte oss vid det fint dukade bordet för två personer med vinglas som snart fylldes med iskallt vattenoch fint vikta servetter. Jag skrattade tyst för mig själv, Justin såg så rolig ut där han hade blivit placerad lite intryckt i ett hörn med en keps på sig för att vi skulle få en lite mer lugn och ro när vi skulle äta middag.

Vi satt och småpratade om allt möjligt när vi hade beställt maten. Två välklädda män i kostym och slips kom fram till oss men de två fint upplagda tallrikarna med mat på.

-Smaklig måltid, sa den lite smalare av servitörerna innan de lämnade bordet.

-Tack, svarade jag och Justin i kör och vi börja skratta åt hela situationen. Det var så lustigt allting.

- Justin jag måste gå på toaletten, sa jag efter att vi hade druckit två fulla flaskor vatten och ätit den goda maten. Snälla Justin kan du följa med mig? jag gjorde den fjäskigaste minen jag kunde.

- Bara för att du ber mig, sa han med ett fint leende som långsamt sprack upp i hans ansikte.

-Yeah!

Vi gick in i den hemska hissen som hade brun inredning i trä och spelade låg långsam musik. Justin tog min hand i hissen och precis som förra gången lutade han sitt huvud närmare mitt fast nu med en mer allvarlig blick, den blick Justin bara kan ha om han menar någonting seriöst. Han sa det med sin mjuka men samtidigt allvarliga röst, ett litet svagt leende växte fram innan han viskade i mitt öra.

- Om du faller så är jag här och tar i mot dig.

 

- Kom igen nu då Zinnia, vi har inte hela dagen på oss! Hörde jag pappa skrika där nerifrån.
- Jaa, jag kommer snart! Ropade jag tillbaka. Dagen som jag skulle åka till Paris hade äntligen kommit, jag försökte stänga min överfulla väska vilket var näst intill omöjligt. I vanliga fall hade jag blivit förbannad på den men idag kunde inte ens det göra mig på dåligt humör. Det var den här dagen jag hade gått och väntat på i flera veckor och nu var den äntligen här! Plötsligt öppnades dörren till mitt rum och pappa kom in.
- Vad är det som tar så lång tid? frågade pappa surt.
- Jag får inte igen väskan...
- Herregud Zinnia, vad ska du med allt det där till? Frågade pappa. Han gick fram till väskan och pressade igen den samtidigt som han drog igen dragkedjan. Lite smidigare än mig kanske... Jag bar väskan ner till bilen och la ner den bredvid pappas väska i bagageluckan innan jag gick fram och satte mig i passagerarsätet.

När vi satt på flygplanet kände jag nästan inte av min flygrädsla alls, jag kände mig bara så himla lycklig. Lycklig för att jag hade Elsa, som förstod mig i allt. Jag hade Ayline, världens bästa syster. Jag hade Justin, som jag skulle träffa om bara några timmar. Jag och Justin hade blivit som bästa vänner, även om vi bara hade träffat varandra några gånger så förstod han mig bättre än vad jag någonsin hade trott var möjligt. Jag hade tänkt på det många gånger, att om jag inte hade åkt till mormor och morfar just den dagen med just det planet och aldrig åkt på middag med mormor och morfars kompisar. Då hade jag aldrig träffat Justin. Ett liv utan Justin var svårt att tänka sig, även om det bara var någon månad sen vi träffades för första gången. Vänligen sätt på säkerhetsbälten. Jag kände hur planet började flyga neråt för att landa. Det dröjde inte lång tid innan planet hade landat och vi reste oss upp för att gå av planet. Vi gick snabbt mot rullbanden för att slippa folkträngseln. Pappas väska kom ut först av alla.
- Jag hinner tyvärr inte stanna och vänta, planet går om... Han kollade på sin klocka. 6 minuter!
- Skynda dig då! Vi ses här nästa vecka, hör av dig på telefon! Sa jag innan han sprang iväg mot sitt håll. Jag stod ensam kvar och väntade på min väska, det hade samlats fler folk runt mig som väntade på sina väskor. Väska efter väska åkte förbi, folkmassan började lätta och till sist stod jag ensam kvar. Jag kollade på klockan. 30 minuter, jag hade gott om tid på mig. Jag började gå mot en stor gul skylt som det stod INFO på.
Bakom disken stod en gråhårig, pinnsmal man som såg ganska sträng ut. Jag började förklara om min resa och min väska som inte kom. Han började söka på sin dator och det dröjde inte många sekunder innan han tydligen hade fått fram svaret.
- Det ser tyvärr ut som att det har blivit något fel här, din väska är kvar på flygplatsen i Miami. Vilket hotell bor du på?
- Jag har för mig att det heter Notre-Dame Saint Michel.
- Ja, okej. Det känner jag till, väskan kommer till ditt hotell i natt. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Okej, tack! sa jag och sen började jag gå mot min gate. När jag var framme vid gaten satte jag mig och började läsa i en tidning. På framsidan av tidningen var det en stor bild på Justin. När jag såg hans leende och de glänsande ögon kände jag hur mycket jag hade saknat honom. Jag kunde knappt vänta tills jag kom fram.
10 minuter försenat rullade vi äntligen fram på landningsbanan. Inte heller nu kände jag av min flygrädsla så mycket, det högg till lite i bröstet när vi lyfte från marken men annars satt jag bara och tänkte på allt som hade hänt den senaste månaden. Hela den senaste månaden har allt varit så bra! Jag hade träffat Justin, visserligen inte hela tiden men annars hade jag ju varit med Elsa och Ayline. Och nu skulle jag äntligen få träffa Justin igen.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej, efter som att det var min tur att uppdatera och jag suger verkligen på Blogg så ni får 2 delar i dag och ingen i morgon. Kommentera nu då! (:

Zinnias perspektiv

Dagarna gick. Varje dag längtade jag mer och mer till dagen då jag skulle åka till Paris till Justin.
Vårt förhållande hade varit så konstigt.
Det är inte så vanligt att man efter två sammanträffanden hade umgåtts varje dag tillsammans i en vecka och redan vara bästa vänner. Även fast han inte var med mig varje dag så pratade vi. Allt från Skype, telefonsamtal och till enkla meddelanden. Meddelanden som var oskyldiga, men ändå tillgav så mycket glädje. Genom ett enda sms där det stod ”Hej Zinnia! Saknar dig. Hur är det? Längtar tills du kommer till Paris! Vi har mycket att catcha upp!” kunde få en att spricka upp i ett leende. Ett leende så stort som fyllde hela kroppen med enorm glädje och lycka. En snäll och känslofylld omtanke.
Jag älskade verkligen Elsa. Hon var alltid där för mig, men det kändes som att Justin kunde förstå alla undangömda känslor genom bara ett sms eller ett telefonsamtal.
Jag låg i sängen och tänkte på Justin. Helt plötsligt ringde mobilen. Jag tog snabbt upp mobilen och kände värmen stiga i kroppen när jag såg Justins namn på skärmen. Jag klickade snabbt på ”svara”.
- Hej Justin! Sa jag snabbt. Det var helt tyst. Jag tryckte mobilen hårdare mot örat.
- Hallå? Haaaallååå? Jag skulle precis lägga på då jag hörde ett tyst skratt. Ett skratt som värmde själen.
- Chao Bella! Du trodde väl inte att självaste Justin Bieber skulle busringa va? Sa han med självsäker ton i rösten. Jag skrattade och log. Jag kände saknaden stiga i kroppen, han var helt underbar. En avlägsen vän som ändå kunde betyda så mycket.
- Jo, det hade inte förvånat mig.

- Vad tycker du om den här Zinnia? Sa Elsa och skrattade. Jag skrattade högt när jag såg vad Elsa hade satt på sig. En propellerhatt i alla regnbågens färger och propellern snurrade runt och runt.
- Jaa, jättefint! Köp den! Sa jag ironiskt. Elsa skrattade glatt innan hon la tillbaka hatten.
- Just det, jag glömde nästan att berätta! Du kommer inte tro mig Elsa!
- Vadå? Sa Elsa uppspelt.
- Jag ska vara med Justin i Paris!
- Skojar du med mig?
- Neej, sa jag och Elsa kom fram och gav mig en hård kram.
- JAG ÄR SÅÅÅÅ GLAD FÖR DIN SKULL ZINNIA!
- Tack Elsa, du är BÄST!
- Men du? Vi måste ju shoppa till dig då ju! Kom!

Zinnias perspektiv

Jag gick till badrummet förbi den lilla korridoren och låste badrumsdörren snabbt och smidigt. När jag kom in i badrummet släpptes alla mina tankar ut och det var från Justin till alla bråken med mamma som blev värre och värre. Jag mötte flickans blick i spegeln, hennes ögon såg en aning dystra och tankespridda ut,  det var exakt så jag kände mig nu som att jag har gått isär lite. Medan jag fortsatte grubbla över mina tankar om Justin och allt annat kände jag att jag inte kunde hålla dom här tankarna för mig själv, jag visste att om jag skulle ringa Elsa skulle jag så klart kunna prata med henne. Men det var bara det att det var alltid mig vi pratade om nu för tiden, jag visste knappt hur Elsa mådde nu för tiden. Jag kom in på mitt rum igen och tankarna snurrade mer och mer. Jag knappade fram Justin som kontakt på telefonen och ringde honom snabbt. Jag tänkte på justin, han var så bra och han förstod mig precis när jag pratade med pappa igår.

- Hej Justin hur är det? frågade jag med en varm röst när han som alltid svarade efter bara någon signal.

- Hej Zinnia! Jo de är bra! Du verkar glad, sa han med en varm röst och jag slår vad om att han satt och flinade på andra sida värden i paris.

- Ja, det är jag! Pappa ska till Italien och jag ska flyga med honom dit och sen kommer jag till Paris, sa jag med ett brett leende på läpparna, jag blev varm i kroppen när jag tänkte på att äntligen få träffa Justin igen. Han skrattade åt mig och gjorde ett gläjderop.

- Gud vad roligt Zinnia, det är ju lite tråkigt här nere utan en enda person man känner förutom i sitt crew. Jag tror att jag kunde se Justin framför mig nu han satt antagligen och log lika brett och fånigt som jag gjorde. I mitt huvud var alla tankar som bortblåsta och jag kände mig jätteglad igen men så fort Justins varma stämma var borta återgick jag till där jag var förut, splittrad.

När jag såg Elsa först som en liten prick långt där borta, kunde jag inte rå för att springa fram och kasta mig i hennes trygga armar, hon kramade tillbaka mig och log lika brett som jag antagligen gjorde.

- Det var ett tag sedan Zinnia!

- Jaa, men ska vi gå och fika och kanske shoppa lite?

- Ja, det låter bra!

---------------------------------------------------

Förlåt att det har tagit så lång tid, vi har haft mycket att göra.. Men vi har några kapitel kvar att lägga upp! ;)

Zinnias perspektiv

 

Jag satt vid matbordet. Hela familjen samlad. Massa ord som trängde inne i kroppen. Ord som aldrig blev sagda.

 

När jag mötte mammas blick över bordet fick jag kalla kårar över hela ryggen. Blicken var iskall. Jag vände bort huvudet och kollade ner i maten och fortsatte att äta under tystnad. Pappa var trött efter resan och sa ingenting. Inte Ayline heller för den delen. Alla visste att ett enda ord kunde få bråken att uppstå igen. Alla stelnade till när pappa försiktigt harklade sig.
- Jo hm... det är så,  att om två veckor ungefär måste jag åka till Italien för en viktig affärsresa. Jag kommer stanna i en vecka lite drygt. Jag höll andan. Jag visste det. Jag visste exakt hur mamma skulle reagera. Exakt som varenda gång.
- Jo,  självklart. Du lämnar allt och åker iväg. ALLTID! Du lämnar din familj hela tiden. Titta på oss. Vi kan inte ens konversera vid matbordet som en vanlig familj. Du har förstört allt. Varför kommer du ens tillbaka efter varje gång? Jag kände ilskan bubbla inom mig. Mina ben darrade. Jag kände hur det hettade till i kinderna. Blodet pulserade hårt i kroppen. Hur kunde mamma skylla allt på Pappa. Det är ju inte hans fel. Pappa såg ledsen ut och svarade.
- Jo jag vet att det är dumt men jag måste iväg, jag... Mamma avbröt honom och såg på honom med en arg min.
- Det är alltid ett men. ALLTID!
- MAMMA, SLUTA SKYLLA PÅ PAPPA. DET ÄR JU DITT FEL ATT INGEN VÅGAR SÄGA ETT ENDA JÄVLA ORD! SÅ FORT NÅGON ENS HARKLAR SIG KÄFTAR DU EMOT. DET ÄR DÄRFÖR INGEN VÅGAR ÖPPNA MUNNEN. DET ÄR DITT FEL MAMMA. BARA DITT.

Jag rusade ut ur rummet och slängde mig på sängen och tårarna forsade ut. Jag kände mig svag och känslorna flöt ut med tårarna. Jag låg bara och grät i en halvtimme innan mobilen ringde. När jag såg Justin’s namn på skärmen log jag lätt. Det kändes alltid bra att prata med honom. Han var så lugn och trygg. Senaste tiden hade han blivit än av mina bästa vänner. Efter Elsa förstås. Han förstod alltid hur man kände utan att man behövde förklara med ord.

- Hej Justin! Jag försökte låta så glad som möjligt men jag kände ändå hur rösten svek mig och att tårarna fortsatte att rinna. Jag torkade mig snabbt under ögonen och harklade till.
- Zinnia, vad har hänt? Och säg INTE att det inte är något för jag hör på dig att något inte är okej. Han röst lät orolig. Jag visste att jag inte kunde ljuga för honom. Jag berättade middagshändelsen och han satt bara tyst vid luren och lyssnade. När jag berättade kände jag hur tårarna rann ännu en gång.
- Åh, Zinnia! Snälla gråt inte! Speciellt inte när jag inte finns där för att trösta dig och torka bort tårarna. Jag skrattade till. Justin verkligen en sån person. Jag hörde hur någon ropade på honom i bakgrunden. Han harklade besvärat.
- Fan, måste gå nu åker till Paris i morgon. Ska vara där i fyra veckor. Men vi ses snart Zinnia. Take care. Han la på. Jag fick en idé. Jag sprang ut till Pappa som stod i köket och diskade.
- Pappa, får jag följa med dig till Italien för att sen byta och ta ett flyg till Paris. Det är en vän jag vill träffa.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

hoppas ni gillar delen det går lite segt med skrivandet just nu.. Kommentera (:

Zinnias perspektiv

Jag vaknade av att solen lyste in genom mitt fönster. Justin hade ju åkt igår, undrar när vi ses igen. Det är ju inte precis varje dag som han är i Miami och jag går ju i skolan så det kommer nog dröja ett tag. Men jag kommer sakna honom. Mycket. Jag kände hur mina ögonlock höll på att stängas och jag somnade, men direkt efter att jag hade somnat vaknade jag av min hemska ringsignal. Jag visste att Elsa inte skulle ge sig så jag svarade.

-Hey babe! svarade jag i telefonen.

-Hej Zinniaa! Det var skiitlängesen ju!

-Jag vet! Ses idag eller?

-Ja absolut! Jag hämtar upp dig om 15 minuter.

-Men Elsa, jag vaknade precis, sa jag trött.

-Whatever? Du får skynda dig då! Jag kommer om 15 minuter då står du utanför, okej? Bra! sa Elsa utan att vänta på svar och la på.

 

Jag drog mig upp ur sängen och in i badrummet, jag tog av mig min pyjamas och gick in i duschen. Jag rös när dom kalla vattenstrålarna rann nerför min rygg. Jag älskar att duscha kallt på morgonen.

Jag gick ur duschen och svepte en handduk runt mig. Jag gick in i mitt walk in closet och började kolla runt efter något att ta på mig. Till sist blev det en vit klänning och några smycken. Precis när jag hade tagit på mig hörde jag Elsa tuta utanför, jag torkade snabbt håret med hårtorken men jag struntade i att borsta det eftersom det verkade som att Elsa hade fått ett utbrott där nere, hon tutade som en galning. Jag sprang snabbt ner för trappan och ut till Elsas bil.

-Hej Elsa! ropade jag.

-Zinnia! Hoppa in, ropade Elsa. Jag hoppade in och Elsa började köra direkt.

-Vart ska vi? frågade jag Elsa.

-Jag vet inte, vart tycker du?

-Vi drar till något café bara!

 

-Jag tar en chai latte, sa jag till kassörskan.

-Okej, och du? frågade hon Elsa.

-Jag tar samma! sa Elsa och snart satt vi vid ett bord på caféet.

 

-Så, berätta mer om Justin, sa Elsa förväntansfullt.

-Vadå? Jag har ju redan berättat typ allt jag vet.

-Men ååh, jag vill ju veta mer.

 

Vi fortsatte snacka om Justin tills vi kom in på helt andra saker. Vi satt och snackade i säkert en timme innan jag fick ett sms, jag drog upp mobilen ur fickan. Justin. Vad gör du? :)

 

-Från vem? frågade Elsa.

-Justin, sa jag och flinade.

 

Jag tryckte snabbt in ett svar, fikar med Elsa, själv? :) Jag fortsatte messa med Justin och snacka med Elsa. Det blev väldigt flum på slutet, tills pappa ringde.

 

-Hej pappa! svarade jag i telefonen.

-Hej Zinnia! Jag måste prata med dig om en sak. Kan du komma hem?

-Aah, okej då..

-Jag hämtar dig vid Town square om 5 minuter, okej?

-Okej!

 

Jag sa hejdå till Elsa och började gå mot Town square.

Zinnias perspektiv

Jag låg ner i min mjuka stora säng och bara tänkte på att idag var den dagen Justin skulle åka hem och jag var ganska ledsen över det för jag skulle sakna honom jättemycket! Jag avbröts ur mina tankar när jag hörde Ayline.

- Zinnia lyssna! Vill du hänga på på en fika? Jag ryckte till lite lätt innan jag såg henne framför mig.

- Ja, visst ska bara hämta min mobil sedan sticker vi?

- Ja, de blir bra! Jag gick runt i mitt rum som hade vita väggar och en stor säng, ett litet skrivbord men en passande stol i trä, på min ena vägg hängde det en stor tavla på mig och Elsa som ganska små. Jag tog min mobil och sprang ner för trappan och ut i bilen där Ayline satt med ett uttråkat ansiktsutryck i ansiktet. Jag vinkade lite och log,  hon log tillbaka innan jag hoppade in i den lilla röda bilen.

- Jag tar en kladdkaka, vad tar du Ayline? Frågade jag medan jag tittade på den goda kladdiga kakan.

-Jag tar nog samma, sa hon lite fundersamt, jag nickade och tog fram pengarna. Vi gick och satte oss på det fina Cafet som vi alltid brukade gå till. Vi satte oss vid ett mysigt bord med ett litet levande ljus på. Vi satt och pratade mellan allt från himmel till jord.

 

Väl hemma la jag mig på min sköna säng och tänkte på begravningen igår, att Justin kom dit. Han var så underbar. Min mobil vibrerade till och jag tittade på skärmen Justin hade skrivit.

"Är de ok om jag kommer för att säga hej då nu?" Jag svarade snabbt. "Ja!"

Efter några minuter ringde det på dörren ”PLING”. Jag sprang ner för den bruna trätrappan och log lite för mig själv, äntligen ska jag får träffa Justin igen. Han stod där i dörröppningen och log lite fånigt mot mig innan jag log tillbaka med ett snett leende. Han gick fram till mig och pekade på sin famn, jag kramade honom hårt och länge. Jag blev helt varm i kroppen av Justins varma och trygga kram. Hans guldbruna ögon mötte min blick och han gjorde en ledsen min innan han flinade åt mig och pekade på sin kind. Jag förstod direkt att han ville ha en puss på kinden så jag gick fram och gav honom en puss på hans högra lite rosiga och varma kind. Jag backade undan och kramade honom en sista gång. Han backade ut ur dörren och sa,

-Vi ses väl Zinnia? Mitt hjärta hoppade över några slag innan jag nickade lite kort. Han tog min hand och pussade den med sina mjuka fylliga läppar och sedan vände han sig och gick. Där stod flickan kvar i dörröppningen medan pojken åkte ut på äventyr.

Justins perspektiv

Jag satt i soffan på mitt hotellrum när jag fick en flashback av vad som hade hänt igår. Jag låg i sängen på mitt hotellrum och segade. Vad ska jag göra idag? Zinnia dök upp i mina tankar och jag skrev snabbt ett sms till henne

” Wzup? Vill du träffas? :)"

Det dröjde bara någon minut innan jag fick ett sms tillbaka.

” Mormors begravning... :(”

Jag svarade inte på smset, jag får väl hitta på något annat idag då. Jag började dra mig upp ur sängen när jag fick en känsla av att Zinnia behövde mig där vid henne. Jag gick till mamma och sa att jag skulle ut en snabb tur och sen satte jag mig i bilen.

Jag körde till närmaste blomsterbutik och köpte en bukett vita rosor som jag visste att Sofia älskade. Jag körde till kyrkan och såg att alla stod utanför. Jag parkerade och kollade runt och letade efter Zinnia som inte syntes någonstans. Jag gick långsamt mot kyrkans portar. När jag steg in i den stora kyrkan såg jag en gestalt som stod vid kistan. När jag gick närmare såg jag att det var Zinnia. Hon vände sig om och såg förvånat på mig. Hennes hår var i en slarvig snedfläta och hon hade på sig en svart klänning som satt tight runt hennes nätta kropp. Hennes ögon var röda och en tår rann ner över hennes kind. Jag öppnade mina armar mot Zinnia som snabbt kollade på mig innan hon kastade sig in i mina armar. Hennes tårar rann och rann och jag kramade henne hårdare. Min jackaxel blev blöt men jag ignorerade det. Jag släppte taget lite och hon backade. Jag gav henne en snabb puss på kinden och la mina händer på hennes kinder samtidigt som jag ömt torkade bort tårarna med tummarna. Jag kollade på henne. Jag hatade att se henne så sårad. Hon såg så svag ut. Jag gick fram till kistan och la försiktigt ner buketten vid en annan bukett med vita rosor som jag antog var Zinnias. Jag la min arm runt hennes axel och vi gick långsamt mot utgången. Hon hade sagt att hon skulle hem med sin mamma så jag satte mig i bilen och körde hem. Det enda jag kunde tänka på var Zinnias ansikte. Sorgen, tårarna.

Zinnias perspektiv

 

- Nu åker vi! ropade pappa och började gå mot bilen. Jag och Ayline gick långsamt efter, man är ju inte väldigt entusiastisk på väg till sin mormors begravning. Hon var ju inte min mormor egentligen men jag kallade henne alltid det för hon kändes precis som en mormor för mig. Jag kände henne till och med bättre än min riktiga mormor. När vi alla satt i bilen körde pappa ut från vår parkering och ut på vägen. Vi var på väg till kyrkan där mamma och pappa hade gift sig och både jag och Ayline hade blivit döpta en gång i tiden. Nu var det ingen rolig upplevelse som vi skulle få där.

 

Jag blev avbruten i mina tankar när det lät från telefonen. Sms från Justin.

"Waazup? Vill du träffas?" Jag skrev snabbt in ett svar.

"Mormors begravning... :("

Justin svarade aldrig på mitt sms, antagligen så såg han det inte eller så visste han bara inte vad han skulle svara. Bilen svängde in på kyrkans parkeringsplats. Jag kände mycket väl igen kyrkan, jag hade varit här flera gånger förut. Kyrkan var stor och vit med svart tak och en stor kyrkklocka. Det var en stor bred trappa med statyer och blommor på kanterna. Kyrkogården hade fint grönt gräs och alla gravarna hade fina gravstenar och fullt med blommor på. Jag var glad att mormor skulle få vila här när hon nu var tvungen att dö. Vi gick långsamt in genom kyrkans stora bruna portar. Det första jag såg när jag kom in i kyrkan var en stor vit kista med massa blommor runt. Prästen stod redan där framme och såg ut som att han precis skulle börja prata. Vi fick sitta längst fram i och med att vi var dom som hade stått henne närmast. Prästen började prata.

- Vi är här idag för att hedra Sofia... Längre hörde jag inte innan jag sjönk in i mina egna tankar. Jag kollade mig runt i rummet, innan min blick fastnade på kistan där Sofia låg. Från främsta raden kunde man se in i kistan där hon låg. Jag var inte alls van att se henne såhär. Hon såg så fridfull ut där hon låg helt stilla med slutna ögon i kyrkan, jag hade trott att hon sov om jag inte hade vetat att hon var död. Hon var väldigt vacker bakom alla rynkorna, det visste jag för jag hade sett henne för länge sedan, jag var inte mer än några år men jag kommer fortfarande ihåg det som om det var igår. Hon var så vacker då, hon hade haft brunt hår och bruna ögon precis som jag. Värdens vackraste skratt hade hon också. Åh, tankarna på henne fick mig att minnas allt med henne. Jag kommer verkligen sakna henne, hon var en som man alltid kunde prata med. Hon var ju ganska gammal så hon förstod inte allting men hon frågade inte för mycket och hon tjatade aldrig. Hon var så himla bra min gammelmormor! Vad ska jag göra utan henne? Jag hörde svagt i bakgrunden att hela församlingen började sjunga på en låt som jag mycket väl kände igen. Jag kunde inte sätta namn på låten men jag kände hur mina läppar började forma ord och sjöng med i låten.

 

 

Got lost in the fire

I died in my dreams

Reaching out for your hand

My fatal desire

 

Jag kände hur gråten började trycka på inifrån ögonen. Jag kollade på mamma och pappa, ingen av dom grät. Ayline grät inte heller. Jag ville inte vara den enda i hela kyrkan som satt och grät så jag försökte att hålla inne gråten. Jag såg hur det bildades en kö vid kistan för att ta farväl av Sofia. Jag tänkte vänta tills jag var sist i kyrkan med Sofia. Jag ville vara alldeles själv med henne våran sista stund tillsammans. Kyrkan tömdes snabbt på människor, dom flesta la bara en blomma vid kistan. När jag var helt själv i kyrkan gick jag fram till kistan. Jag kände att jag inte kunde hålla inne tårarna längre, det här var sista gången jag skulle se något av henne. Jag tog upp min blombukett som jag hade haft med mig och kollade på den, vita rosor. Det hade varit mormors favoritblomma. Jag la den vid hennes hjärta och la hennes hand ovanpå blommorna, hennes hand kändes inte varm och mjuk som den brukade göra utan den var helt stel och kall. Den kändes inte alls som den brukade göra. Plötsligt hörde jag steg bakom mig, jag vände mig om och där stod Justin. Han kom snabbt fram och kramade om mig,  jag lutade mig mot honom och grät mot hans axel. Jag kände hur Justin kramade mig hårdare. Vi stod där länge. Väldigt länge. När vi till slut släppte varandra gav han mig en snabb puss på kinden. Jag blev alldeles varm inombords av Justins närhet och kände mig  lite bättre. Justin gick fram till kistan och la en bukett blommor som han hade haft med sig bredvid mina. Jag smekte henne över kinden och tog ett sista farväl innan jag och Justin började gå mot utgången.

------------------------------------------------------------------------------------

ZINNIA`S PERSPEKTIV

Jag tittade in i dom guldbruna ögonen som flackade lite med blicken och sedan mötte ögonen mina. Hans ögon hade ett förvånat uttryck men ingen rädsla. Jag tittade förskräckt på den Guldiga knappen i hissen innan jag tryckte på den.

Jag kände hur den lilla klumpen i halsen blev allt större och större och jag satte min rygg mot den kalla, hårda hiss väggen och gled långsamt ner så att jag satt på hissens golv. Jag kände hela tiden ett par guld bruna ögon vila på mig med ett varmt och oroligt utryck. Jag klarade inte av paniken här inne längre. Jag kände en kall, förödande tår trilla ner för min varma kind och jag tog båda händerna över mitt ansikte och gömde mig där. Snart kände jag en varm axel mot min som frågade.

-Hur är det Zinnia? Jag skakade bara på huvudet och lät mina tårar rinna ner en efter en för mina kinder tills att jag kände en mjuk hand under min haka som lyfte upp mitt huvud och tittade mig in i ögonen. Jag tittade tillbaka i dom fina ögonen som nu inte hade lika mycket glitter i som vanligt. Jag lutade sakta mitt huvud mot Justin´s mjuka axel, han log lite snett mot mig innan ha la en trygg varm arm runt mina axlar, så satt vi i en lång stund och bara njöt av varandras sällskap. Nu böjde sig Justin fram så att han såg in i mina ögon och jag i hans, han tog sin varma hand och torkade bort alla tårar som rullade ner från min kind. Justin bröt tystnaden medan han satte sig rak i ryggen och sa.

-Zinnia, berätta för mig vad som händer! Sa han med en varm och mjuk röst. Jag lutade mig tillbaka och berättade

-Jo.. jag har klaustrofobi. När hissen stannar får jag panik och vill bara komma ut.. Sa jag men en tårfylld röst och tog händerna för ansiktet igen. Innan jag ens hade hunnit tänka efter hade jag ett par varma armar omkring mig som gjorde att jag kände mig väldigt trygg. Jag kramade tillbaka Justin och drog in hans goda doft. Vi satt där säkert i en evighet innan jag kände ett par varma läppar bak i nacken som gav mig en lätt puss och han avbröt kramen och satte sig sedan bredvid mig igen. Justin var så himla bra på alla sätt och vis. Han gjorde så att jag kände mig trygg och de var inte många som fick att göra. Han fick mig också på andra tankar en att tänka på allt där hemma. Det kom ut som en viskning på något sätt.

- Vet du Justin? Att du får mig att känna mig trygg och det är så himla kul att umgås med dig! Du gör mig alltid glad.

jag tittade in i dom guldbruna ögonen som glittrade igen innan jag fick en hård kram av Justin och när jag tittade på honom igen rodnade han lite men jag struntade i det. Men jag kunde ändå inte låta bli att fundera över det. Vad betydde detta?

 

JUSTIN´S PERSPEKTIV

Jag satt djupt försjunken i mina tankar om Zinnia, när jag hörde hennes svaga röst säga.

- Vet du Justin? Att du får mig att känna mig trygg och de är så himla kul att umgås med dig! Du gör mig alltid glad.

Jag visste inte vad jag skulle göra av de hon sa för de betyder mycket för mig sa jag och omfamnade henne i en varm kram. Jag kände att jag rodnade lite men Zinnia verkade inte ha märkt det. Zinnia tittade förvånat på mig med sina fina bruna ögon och ett litet snett leende på läpparna som fick mig att le tillbaka. Jag sa till henne.

- Det är skönt att se dig le igen! Hon log bredare nu och rodnade lite, hon vände snabbt bort huvudet och jag flinade lite mot henne innan jag sa.

- Du rodnar Zinnia. Istället för att hon skrek på mig som jag trodde, kom de ett vackert skratt från henne innan hon tittade in i mina ögon och jag i hennes.

 

ZINNIA`S PERSPEKTIV

Jag och Justin hade återigen satt oss och jag kände att jag fick panik igen en långsam tår rullade ner för min kind innan den han trilla hela vägen ner så kände jag ett mjukt finger som stoppa de, med en varm och mjuk röst sa Justin lågt

-Ta det lugnt, Zinnia. Dom kommer snart. Vi har väntat här i en timma nu sa han och la sin arm över mina axlar och vi satt och småpratade lite hela tiden fast jag tror att vi båda var upptagna med alla tankar som snurrade runt i mitt huvud i alla fall. Jag mötte hans blick och han tittade tillbaka i mina ögon.

- Vad tänker du på, Justin? Frågade jag lågt. Han verkade fundera innan han svarade lågt.

- Dig tror jag. Svarade han lite fundersamt och tittade in i mina ögon, hans ögon glittrade till och jag log snett mot honom och sa sedan.

- Aw, du är go du Justin!

Med en smäll öppnades dörren och jag log brett mot Justin innan han tog min hand och gick ut ur hissen. När vi var ute ur hissen släppte vi varandras händer och gick för att ta en taxi hem. Jag såg på Justin`s ansikte i profil och han log lite mot mig innan han frågade

- Vem tittar du på? Jag skrattade lite lätt och stirrade sedan på honom. Hans skratt fyllde taxi bilen innan jag svarade.

- Ja du. Det är en bra fråga.

Innan jag visste ordet av det var vi framme vid mitt vita hus och vi båda gick ur bilen inan han frågade.

- Förresten, får jag följa med dig hem? Jag svarade med ett litet flin på läpparna

- Nej, det får du inte! Sa jag bestämt innan han putta till mig i sidan och jag flinade bara tillbaka.

 

Vi slängde oss i soffan så fort vi kom innan för dörren.

-  Jag är törstig! Klagade Justin innan han såg på mig. Jag bara blängde på honom och sa.

- Gå ut i köket då. När du ändå är där kan du väl hämta lite till mig också. Sa jag snällt. Han skakade bara på huvudet och pekade på sin famn, jag gick fram och gav honom en varm kram och jag kände hur han tryckte sig lite hårdare mot mig medan jag skrattade lite.

- Gå och hämta dricka nu. Sa jag till honom han skakade på huvudet innan han sa med en liten bitter stämma.

-Snäll vän, hon vill bara ha dricka inga kramar. Jag skrattade åt honom innan han gjorde en grimas åt mig. Jag flinade åt honom innan han försvann ut i köket. Han kom tillbaka med två stora glas Cola med is i och jag slickade mig runt munnen innan han flinade mot mig. Justin satte sig i soffan bredvid mig och vi satte på TV:n. Vi tittade inte så mycket, vi bara pratade. Efter timmar i TV-soffan och efter en massa prat skulle Justin gå. Jag gjorde en ledsen min jag möttes av en lika ledsen min. Vi gick tillsammans ut i köket och in till hallen. Justin snörade på hans skor och jag stod bara och titta på honom tills ett par brun guldiga ögon tittade tillbaka på mig. Jag log lite snett mot honom, han log tillbaka.

Justin omfamnade mig med sin varma trygghet och jag tryckte mig lite hårdare mot honom innan han gick sa han.

- Ses i morgon?  Jag svarade med ett litet små leende på läpparna.

- Ja, det gör vi väll! Innan han gick pussade han mig lätt på näsan och jag stod kvar och såg när han gick ner för min lilla trappa från huset, han vände sig om, log och vinkade. Jag log också och vinkade tillbaka.

-------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillar del 5! Har inte  haft tid att rätta och så orkar jag inte de heller...  jag tror att det blir bra en då! (: HOPPAS ni gillar de

Hej!

alina om How to love you - Del 1: Heej, er novell verkar bra. Ska läsa den så fort jag kan, promise :) Och jag tycker lite synd om er som inte fått en ända kommentar :/  Jag vet hur det känns, har själv en novellblogg. Men om det skulle vara till hjälp så kan jag länka er blogg? Min blogg är inte så "stor" men i alla fall jag har några gulliga läsare :) Hör av er Alina <33

Svar: Åh tack så jätte mycket! Vi är så himla dampglada just nu, tack tack tack! Men vi kan göra ett länkbyte om du vill! Ah.. haha det skulle vara till Bamse stor hjälp! Har några få läsare men en länk skulle göra allt!

ZINNIA`S PERSPEKTIV

Jag kände ilskan bubbla inom mig. Hur svårt kunde det vara att sätta sig i bilen och hämta mig? Jag gick långsamt mot busshållplatsen och såg att bussen skulle komma om två minuter.

Efter fem minuter såg jag bussen komma emot hållplatsen. Sen som vanligt. Jag gick på och satte mig längst bak. Jag slog in vårat hemnummer och efter tre signaler hörde jag min systers röst.

- Hallå?

- Hej Ayline! sa jag. Jag kände hur glädjen spreds sig i kroppen. Ayline var verkligen den bästa.

- Åh, Hej Zinnia! Hur hade du det hos Mormor och Morfar? Jag saknar dig! Kom hem fort. Ropade hon. Precis då stannade bussen framför våran hållplats.

- Jag är hemma nu Ayline. Jag går av på hållplatsen nu, sa jag och kände leendet som letade sig fram på mina läppar medan jag gick av.

- Fan, jag måste springa till Felipe nu. Åh, då hinner jag ju inte möta dig! Jag skrattade lätt. Felipe var en av Aylines bästa kompisar.

- Det är lugnt, Hej då! Ropade jag medan jag såg vårt hus. Tur att varken Mamma, Pappa eller Ayline var hemma. Jag ville bara in och sova. Jag låste upp dörren och slängde av mig jackan. Jag sprang uppför trappan och sen packade jag ut väskan innan jag slängde mig i sängen och kände tröttheten komma krypande innan jag somnade.

 

Jag vaknade långsamt och kollade på klockan, 09.34. Det var nog dags att gå upp nu fast det kändes som jag hade kunnat sova i minst två timmar till. Jag stapplade mig upp ur sängen och tog på mig morgonrocken över mitt linne. Jag gick ut till vårt kök och gjorde snabbt pannkakssmet. Jag stekte pannkakorna och åt upp dom. Precis när jag skulle duka och borsta tänderna ringde mobilen.

 

JUSTIN`S PERSPEKTIV
När jag vaknade klockan kvart över nio för att gå upp och ha möte med Scooter såg jag att det inte bara var han som satt där. Både Usher och Mamma var med. Jag måste ha gett dom en förvånad blick för mamma började skratta.

- Älskling, är det kanske okej om jag och Usher är med?

Jag log snett och vände mig mot mamma.

- Okej för mig. Vi startade mötet. Jag vände blicken mot Scooter.

- När och var är nästa konsert? Han bläddrade i några papper innan han svarade.

- I över morgon i Miami. Jag log snabbt. Miami. Ett ansikte dök upp i mitt huvud. Zinnia.

- Kan vi åka idag? Tidigt? sa jag och kollade på Mamma.

- Visst, visst. Usher beställer biljetterna nu. Jag slängde mig över stolen och slog in Zinnias nummer. Det tog två signaler innan jag hörde hennes glada röst i luren.

- Ja, det är Zinnia.

- Hej Zinnia, wazzup? Det är Justin.

- Åh, Hej Justin. Jag borstar tänderna, typ. Du då? Hon lät förvånad vilket fick mig att le roat för mig själv.

- Jo du, ikväll drar jag till Miami och skulle vilja ha en person som kan visa mig staden eller umgås med typ. Och tanken slog mig. Vad är bättre än en tjej som är uppvuxen där? Du!

-... Om du inte har någonting för dig då. Men vänta, varför är inte du i skolan nu?

Jag tog ett andetag för jag hade pratat så himla snabbt och det kändes som luften hade gått ur mig.

- Ja det kan jag väl. Nej, det är studiedag idag, sa hon.

- Okej, men vart i Miami bor du? frågade jag. Hon skrattade snabbt. Hon hade ett vackert skratt.

- Jag pallar inte förklara, Collins Avenue 65. Jag skrev snabbt ner det på min mobil och log. Det skulle nog komma till nytta. Jag såg att Scooter tittade på mig med en frågande blick.

- Men nu måste jag dra. Vi kanske ses, sa jag finurligt innan vi sa hej då och jag hörde ett klick i luren.

- Justin! Det finns ett plan som går om två timmar. Packa snabbt så åker vi om en halvtimme. Vi är där i en vecka. Skynda dig, hörde jag mamma skrika. Jag sprang in och började packa.

ZINNIA`S PERSPEKTIV

Efter samtalet fick jag en glad känsla i kroppen. Fast vi inte hade träffats så många gånger kändes ändå kemin varm och vänskaplig.

Helt plötsligt plingade det till i telefonen. Ett sms från Elsa. Jag hade verkligen saknat henne.

Elsa: DAAARLING! JAG HAR INTE HÖRT FRÅN DIG!! Åh, skit att jag är är hos farmor på studiedagen, svara nuuu, jag måsta snacka med dig!

Jag log för mig själv. Elsa var den första som skulle få veta om det andra Justin Bieber mötet.

Zinnia: ELLLLSAAAA! Jag tänkte ändå slösa bort studiedagen med ett tiotal filmer..

Vet du vem som är barnbarn till mormors barndomsvän. Och inte heller vems nummer jag nu har på min telefon.

JUSTIN BIEBER! FLIPPA INTE! HAHAH

Elsa: ZINNIA, DRIVER DU MED MIG? AAAAAHH! Jag är så glad för din skull Zinnia!

Åhh, jag ska inte flippa ut, BARA LITE.. ÅÅÅÅH, kompis. Oj, måste dra nu! Berätta mer i skolan! Love you!

Zinnia: ååh! Love u!

 

Med ett leende på läpparna gick jag och satte på en film.

Efter cirka fem filmer då klockan var runt fyra ringde det på dörren.

Mamma skulle vara på sitt spa i en vecka till, Pappa var på en av sina hundra affärsresor han gör varje år och jag visste att Ayline skulle vara hos Felipe hela dagen. När jag öppnade dörren stod han där. Justin. Känslorna snurrade runt i kroppen och ett brett leende mötte mig i dörröppningen. Han sträckte ut sina armar och kramade mig i en kort men varm kram.

Hjärnan gick i högvarv medan jag log åt hela situationen.

- Hej Zinnia, sa han med blicken på mig innan han gjorde en gest för att komma in. Jag släppte in honom och stängde dörren.

- Får man fråga vad du gör här? frågade jag och gav honom en förvånad blick.

- Jag har ju inte så många kompisar här i Miami och konserten är i morgon klockan två sen är resten av dagarna bara semester, och att hänga med mamma och crewet känns ju sådär så  jag tänkte på dig och ja. Här är jag, sa han. Jag kände hur förvåningen långsamt sjönk bort och glädjen för sällskap ersatte den.

- Ja.. Jag har ju inget speciellt för mig förutom att ha film maraton men du kan ju joina om du vill? sa jag och log snett. Jag gjorde en gest för att vi skulle gå in till vardagsrummet. Att stå ute i hallen kändes sådär halvt bra.

- Gärna! sa han entusiastiskt. Vi satte oss i soffan och kollade på film efter film. Vi skrattade och pratade högt tillsammans.Vi gjorde grimaser och immiterade olika skådespelare. Jag insåg hur mycket jag njöt av hans sällskap. Det kändes som att han gjorde detsamma. Stämningen var vild men ändå avslappnad. Efter en lång stund av härligt sällskap var han tvungen att gå.

Precis när jag skulle stänga ytterdörren stoppade han den och kollade på mig med ett bedjande flin.

- Kan vi inte ses någon mer dag? Det var roligt att vara med dig Zinnia. Han log mot mig innan han gick. Jag gick direkt till sängen och somnade.

 

Dagarna gick. På morgonen gick jag till skolan och umgicks med Elsa och på eftermiddagarna med Justin och ibland Ayline. Han hade haft sin konsert så dom andra dagarna hade han varit ledig. Han hade träffat Elsa när han hämtade mig efter skolan för att vi skulle åka till bowlinghallen. Dom hade blivit bra kompisar. Det hade även jag och Justin. Vi kom närmare varandra för varje dag som gick. Dom korta kramarna utvecklades snart till varma omfamningar fulla med känslor. Han hade följt med mig för att träffa min gammelmormor Sofia. Hon och Justin hade också gillat varandra. Tills dagen hon dog. Det var till och med dagen efter. Jag hörde bara hur sköterskan ringde medan jag och Justin flummade på hans hotell. Jag föll ihop och och telefonen gled ur min hand och krossades i golvet. Hon var den enda som jag hade kunnat prata ut med. Justin hade sprungit fram och omfamnat mig medan mina tårar hade runnit nerför mina kinder på hans axel. Tårarna rann och rann. Känslorna blev för stora. Han strök mig försiktigt över ryggen samtidigt som han kramade mig hårt. Han axel blev blöt men han brydde sig inte.

- Zinnia, även om hon inte finns här, sa han och pekade rätt ut i luften.

- ...Så finns hon här, sa han och la sin hand mot mitt hjärta som dunkade hårt av alla tårar. Jag log mot honom med mina röd gråtna och svullna ögon. Han gav mig en ledsen blick innan jag lutade mig mot honom och andades ut.

Jag förklarade att jag var trött och han kramade mig en sista gång innan han gick till sitt hotell.

 

Dagen efter skulle vi mötas på hans hotell. När vi tog hissen ner kände vi plötsligt ett ryck.

Hissen hade fastnat.

Zinnias perspektiv

- Detsamma Justin! svarade jag. Det var inte långt till deras hus, mormor och morfar stod redan och väntade utanför bilen.

- Hej då, vi ses Justin!

- Nej, vänta lite, sa Justin och sprang in i huset. Han kom lika snabbt tillbaka med ett brev i handen.

- Du får inte öppna förrän du sitter på planet. Lova! Sa Justin och log busigt mot mig.

- Visst, jag loooovar. Ses!

- Ja, Vi ses, svarade Justin innan jag hoppade in i bilen. Vi körde ut från området och ut på stora vägen. Jag undrar om vi kommer ses igen, jag och Justin. Eller var det bara något  man sa? Vi ses? Jag hoppas i alla fall att vi ses igen, han är riktigt kul att umgås med.

- Hallå? Zinnia, lyssnar du inte? Avbröt mormor mina tankar.

- Va? Vad sa du? Sa jag.

- Hade du trevligt med Justin? Frågade hon.

- Ja, det var skitkul! Vi spelade basket.

- Är det din nya fästman eller? Frågade mormor retsamt.

- Ha ha ha, jättekul mormor! Svarade jag surt. Mormor kunde vara riktigt irriterande ibland fast jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv.

Strax efter var vi framme vid huset. Vi gick ur morfars gamla skruttiga bil och in i det varma hemtrevliga huset.

- Borde inte du kolla när flygen går imorgon Zinnia? Frågade morfar. Just det, jag ska ju åka hem i morgon, jag kunde gärna stannat några dagar till. Jag gick in på morfars lilla ”kontor” som han kallar det. Egentligen består det bara av ett bord och en stol som morfar hittade på second hand. Men han hade i alla fall en bra dator men morfar har en vana av att överdriva allting. Datorn var redan på. Jag gick snabbt in och kollade flygen. Bara två flyg till Miami nästa dag. Ett klockan 10:00 och ett 21:30. Det får bli det vid 10 eftersom att jag har skola dagen efter. Jag var inte jättesugen på skolan precis men det skulle bli skönt att få prata med Elsa igen.

- Morfar! Planet går redan 10 på morgonen, kan du köra mig till flygplatsen? frågade jag morfar.

- Oj, det var tidigt.. Men det är klart jag kör dig.

- Bra, tack!

PIP PIP PIP PIP! Åååh, vad jag hatar väckarklockor! Det skär i mina öron när jag hör det ljudet, jag tryckte kudden över öronen. Det blev rätt så sent igår kväll. Vi satt och pratade och spelade kort ändå tills morfar somnade i soffan.

Jag packade ner allt jag hade med mig i min stora väska som mamma hade packat. Jag tog på mig myskläderna i och med att jag skulle åka flygplan i 5 timmar om någon timme. Jag gick ner för trappan och möttes av lukten av scones. Mormor var verkligen underbar, precis som en mormor ska vara! Jag började snabbt äta av sconsen, dom smakade lika gott som dom luktade!

- Tack så mycket för maten mormor, det var jätte gott! sa jag när jag hade ätit klart min frukost.

- Det var så lite så! Men ni borde nog åka nu så du inte missar planet, sa mormor.

- Hej då, det var kul att vara här även om det inte var så länge. Hoppas vi ses snart igen! sa jag till mormor.

- Ja, du får komma hit snart igen Zinnia. Hej då, sa mormor och kramade om mig hårt. Jag kände att jag skulle sakna mormor och detta huset för här kände jag mig alltid trygg, speciellt när jag bråkade så mycket med mamma.

- Kommer du snart morfar? ropade jag in i huset.

- Jag är här ute Zinnia! sa morfar och tutade.

- Men ååh, sa jag för mig själv. Morfar hade redan startat bilen när jag kom ut. Jag öppnade bagageluckan och la ner den stora väskan innan jag satte mig i framsätet bredvid morfar. Morfar startade bilen och åkte ut på vägen. Jag hade inte tänkt så mycket på att jag skulle flyga men nu började klumpen växa i magen. Jag småpratade med morfar på vägen men

det var inte långt till flygplatsen så det tog inte lång tid innan morfar svängde in på Stratford flygplats parkering.

- Okej, ha det så bra nu då Zinnia! Kul att du var här, sa morfar.

- Detsamma, hej då! sa jag tillbaka.

- Här! Om du vill köpa något, sa han och gav mig en 500-lapp.

- Sen när behöver jag 500 kronor till att köpa något? frågade jag och försökte ge tillbaka den.

- Jag hade ingen växel, okej? Ta den bara! sa morfar.

- Okej då, tack och hej då! sa jag.

- Hej då! sa morfar. Jag började gå mot ingången när morfar ropade efter mig.

- Zinnie, klockan är 10 i! Skynda dig!

WHAAAAAAA! Jag springer in på flygplatsen och in i säkerhetskontrollen. I högtalarna ropar dom mitt namn, att jag ska komma och att planet går typ nu! Jag kände paniken komma. Jag springer så snabbt jag kan till gaten och flygvärdinnan börjar gå för att stänga.

- NEJ, VÄNTA! skrek jag till henne.

- Se till att komma i tid nästa gång ZINNIA, sa hon och gav mig världens blick.

-  Förlåt då..

När jag äntligen kom in på planet försökte jag få in min väska i luckorna som sitter där uppe på planet men det var fullt överallt.

- Ursäkta men du måste sätta dig ner nu, vi startar planet, sa en flygvärdinna argt. Jaha, vad trevligt att jag får sitta med en väska i knät i 5 timmar tänkte jag surt. Jag satte mig i alla fall ner och planet började rulla. Klumpen i magen som hade försvunnit helt kom tillbaka igen. Jag kände hur jag började skaka i hela kroppen. Jag tryckte mig tillbaka i stolen och spände hela kroppen. Det blev inte precis bättre av att gubben som satt bredvid mig låg och snarkade. Om jag bara hade haft Justin’s Ipod...  Just det, brevet från Justin! Jag öppnade väskan och började rota efter brevet. Åååh facepalm! Jag la ju det i fickan. I brevet låg det en lapp.

 

Call me maybe, 07059837811 ;) /Justin

 

Jag blev helt varm i kroppen och log för mig själv, jag läste igenom lappen igen och kunde inte riktigt förstå att han gav mig sitt nummer. Han var ju ändå världskändis, så han borde ju inte ge ut sitt nummer till vem som helst. Eller? Jag drog upp mobilen ur fickan och la till honom som kontakt.

 

Efter en jobbig och otrevlig flygresa var jag äntligen framme i Miami. När jag hade gått av planet skickade jag iväg ett sms till Justin. Här är mitt nummer / Zinnia :)

Jag gick ut på parkeringen och kollade efter vår bil. Jag går runt på parkeringen men vår bil är ingenstans. Efter 10 minuter drar jag upp telefonen ur fickan. Typiskt mamma att komma försent.

- Ja? svarade mamma i telefonen.

- Hej mamma, vart är du? frågade jag.

- Vad menar du? svarade mamma oförstående.

- Du skulle hämta mig, remember? Jag ringde dig igår, sa jag surt.

- Just det! Förlåt gumman, jag glömde.. Jag ligger på Spa just nu, kan du ta bussen? sa mamma med tillgjord mjuk röst.

- FAN MAMMA DU BRYR DIG INTE ETT DUGG OM MIG! VISST ÄR DET SÅ? , skrek jag och la på luren.

Jag kände att jag blev mer och mer irriterad på mamma, hon gjorde mig alltid besviken.

---------------------------------------------------------------------------------------

Här är del 3.

Hope you like it ;)

Kommentera nu rååå!

Zinnias perspektiv

Jag gick in genom det lagom stora tegelhuset som var i rött och orange tegel med små vita fönster. Jag gick in i det lilla välbekanta huset, det luktade som det alltid har gjort. Mormor och morfar rusade ut ur huset och bemötte mig med en varm kram och jag kände saknaden efter dem. Jag sken upp i ett leende när såg den lilla krabaten komma springande mot mig med svansen viftande upp i vädret. Jag skrattade när Bailey nosade på mig. Det var full fart på den lilla hunden.

Jag gick upp för trappan och gick in i mitt lilla rum med ljusrosa väggar.

Jag la min tunga väska på den lilla sängen och rusade ner för trätrappan, där såg jag mormor och morfar i det stora köket med beige kakel på väggen. Vi gick tillsammans in på deras lilla veranda och vi satte oss vid det runda glasbordet och åt mormors goda hembakade bullar som smakade lika gott som alltid.

Mormor vände sig mot mig med ett varmt leende på läpparna.

- Hur är det med Elsa och mamma? frågade mormor.

- Det är jättebra med Elsa och med mamma är det väl bra men vi har bråkat lite på sistonde. Men annars är det jättebra! Jag såg hur morfar öppnade munnen men stängde den lika snabbt igen.

Jag kände att mina ögonlock stängdes långsamt, då hörde jag en varm röst som sa att jag kanske skulle gå och lägga mig innan jag somnade ute på verandan.

Solen tittade in genom mitt fönster och jag kände hur mitt täcke klibbade sig fast på min varma kropp. Jag satte ner mina fötter på det ljusbruna trägolvet och började gå ner till köket där mormor och morfar satt med var sin rykande kopp kaffe och en tidning. Dom småpratade lite och båda lös upp i ett varmt leende när dom såg mig stå där i dörröppningen.

- Vill du ha en rostmacka? frågade mormor mig.

- Ja gärna, svarade jag och gav henne ett tacksamt leende.

- Just det Zinnia, vi ska gå på en middag hos några gamla vänner till oss. Det skulle vara väldigt roligt om du ville följa med, frågade mormor mig medan hon fixade min macka.

Jag lyssnade lite halvt eftersom jag fortfarande var halvt sovande. Det visade sig vara mormors äldsta barndomskompis som hon inte hade träffat på åratal. Hon ville gärna att jag skulle följa med. Eftersom jag ändå inte hade något annat för mig ikväll så bestämde jag mig för att följa med.

Efter en härlig frukost gick jag upp för att byta om från min pyjamas. Jag slängde på mig en ljus jeanskjol och ett vitt linne.

Jag var precis på väg att  stänga ytterdörren när morfar ropade att jag skulle ta de försiktigt.

- Ja de ska jag göra, vi ses snart!

När jag lämnat huset och börjat gå kom jag på att jag kanske skulle ringa Elsa, hon svarade efter bara några ”tut”.

- Hej Zinnia, hur har du det?

- Jag har de bra, hur har du det i London?

- Jo de är väl bra. Gick resan bra?

- Ja absolut men vet du vem jag satt bredvid på planet? Du skulle ha flippat. Jag satt bredvid Justin Bieber

- Va?! Skojjar du med mig?? Du får berätta mer sen, mamma börjar bli lite smått arg för att jag inte städar så jag får väl ta tag i det. Puss!

-Puss!

Jag log efter att ha pratat med Elsa. Jag fortsatte gå runt i det lilla mysiga området för att se om något hade förändrats sedan sist, men det såg ut som det alltid har gjort.

Jag började långsamt dra mig hemåt för klockan var redan tre och vi skulle var hos mormors kompis vid sex och det tog en stund att åka dit hade hon sagt.

När jag närmade mig huset såg jag en liten prick röra sig mot mig och sedan såg jag att det var Baily som sprang i världens fart och totalt överföll mig. Jag tog bort Baily från mig och börja gå närmare huset.

- Hej Zinnia! ropade mormor.

- Hej Mormor! ropade jag tillbaka med ett varmt leende på läpparna.

Jag gick in i rummet där mormor satt och tittade på mig med en road blick och jag tittade frågande tillbaka. Hon skrattade sitt mjuka skratt och sa till mig att vi åker om ungefär en timme.

Morfars uråldriga gamla blå bil rullade ut ur garaget och svängde ut på motor vägen för en liten bilresa.

När vi gick ur bilen började vi gå mot ett hus som såg ut som mormor och morfars hur fast lite större. En ganska kort dam med fyrkantiga glasögon och kort hår med lugg öppnade dörren. Snart därefter kom en liten gubbe med nästan inget hår på huvudet och en stor mage, han såg snäll ut.

Vi gick in i deras hus och jag hälsade på båda två och de presenterade sig som Bruce och Diane. Dom visade oss runt i deras fina hus medan mormor och Diane pratade oavbrutet om gamla minnen. Alla satt i vardagsrummet och pratade, när dörren plötsligt slets upp och jag hörde en bekant röst.

- Förlåt att jag är sen mormor!

Jag vände mig snabbt om. Jag såg att hans blick hade fastnat på mig och ett leende sprack upp i hans ansikte. Jag tittade tillbaka i dom guldbruna ögonen och sedan börja han flina mot mig. Jag brast ut i skratt över den lite pinsamma situationen och gick fram och presenterade mig själv.

- Zinnia. Han log mot mig.

- Trevligt att träffas igen. Jag heter Justin. Jag skrattade lätt innan jag svarade.

- Och jag vet fortfarande vad du heter.

Jag mötte förvirrande blickar från soffan och förklarade snabbt att vi hade träffats på planet igår.

 

Justins perspektiv

Jag stressade mig hem från Ryan och hade lovat mormor att komma hem klockan sex. När jag kom in genom dörren ropade jag. ”Förlåt att jag är sen, Mormor!”. Jag tittade mig omkring i rummet och min blick fastnade på tjejen med brunt långt hår och glittrande ögon som satt i mormor och morfars vardagsrum. Jag började le när jag såg in i hennes ögon och förstod vem det var. Jag började flina mot henne och hon började skratta innan hon reste sig och gick fram till mig och hälsade.

- Zinnia!

- Trevlig att träffas igen jag heter Justin.

Hon svarade med ett leende på läpparna.

- Och jag vet fortfarande vad du heter.

Zinnias perspektiv

Diane hälsade oss välkomna till bordet och alla rusade till de stora runda träbordet med en fint lysande ljusstake på mitten av bordet. Justin gnällde lite och tittade på maten och sedan mötte han min blick med en ledsen min. Jag bara flinade tillbaka mot honom.

Vid bordet var alla mitt uppe i en diskussion när Justin ursäktade sig och sa att han skulle gå till sina kompisar, han log mot mig med ett snett leende.

- Du kanske vill följa med mig till Ryan och Chaz så att du inte blir för uttråkad, sa han.

Jag skrattade lite för mig själv och innan jag hade hunnit svara nickade både mormor och morfar. Jag tittade på dom och sen nickade jag lite lätt jag också. Innan jag visste ordet av stod jag i hallen med kläderna på och gick fram och tackade för maten. Jag tog först tag i Dianes varma hand och kramade den och sedan gjorde jag likadant på Bruce hand. Jag kom ut i den lite kallare kvällsluften. Även fast solen fortfarande lyste upp med ett fint sken på den lilla staden kunde jag ändå inte låta bli att huttra till lite. Justin som jag helt hade glömt bort skrattade lite åt mig.

- Fryser du?

Jag nickade svagt.

- Vi är snart framme. Han log mot mig.

Vi gick under en behaglig tystnad och jag bara tittade runt i naturen tills Justin avbröt mina tankar med att svänga till hastigt. Jag hann inte med och såg antagligen ganska förvirrad ut eftersom han flinade mot mig och sa.

- Den här vägen Zinnia.

Jag nickade bara och vände mig om och börja gå in på den smala vägen då Justin började snacka med mig.

- Berätta lite om dig själv. Jag log lite smått innan jag började berätta om att jag borde i Miami och ja, lite allt möjligt om mig. När jag var klar sa jag till Justin.

- Din tur!

Han flinade åt mig och började berätta att han hette Justin Bieber och bodde i Atlanta och han bara babblade på. Jag visste det mesta eftersom Elsa var ett sjukt stort fan, så när han hade berättat klart log jag bara och sa.

- Jo, jag vet det.

Vi närmade oss ett vitt hus med stora fönster och ett orange tak. Justin gick bestämt dit medan jag tvekade lite, han flinade mot mig och sedan öppnades den bruna trädörren och två killar som hade ljusbrunt hår stod inne i huset. En av dom hade ljust blåa ögon och en av dom hade grönbruna ögon, båda såg väldigt snälla ut! Justin hälsade på dom med någon slags hälsning som jag inte förstod mig på, han presenterade mig som tjejen han träffade på flygplanet som satt hemma i sin soffa när han kom hem. Jag skrattade åt det han sa och hälsade som Zinnia och dom och hälsade tillbaka som Chaz och Ryan.

- Vad ska vi hitta på då? frågade Ryan. Chaz och Justin flinade mot varandra och nickade.

- Vi kör basket, sa Chaz. Jag protesterade men efter en stund insåg jag att det var omöjligt att ens försöka så jag log bara.

- Jag suger på basket Chaz! ropade jag till honom.

- Ryan och jag mot Justin och Zinnia! ropade Chaz tillbaka. Jag flinade mot Justin som tittade med mördarblick på dom andra pojkarna. Vi gick till baksidan av det vita huset där dom hade två basketkorgar. Jag tittade in i Justins guldbruna glittrande ögon och han log mot mig.

- Jag ska lära dig spela basket nu för om jag förlorar mot dom där två blir jag mobbad i resten av mitt liv! Jag skrattade över det han hade sagt och tog bollen ifrån Chaz och sa att jag måste öva lite innan matchen kan börja. Justin försökte lära mig men jag var helt hopplös. Han tog sina armar runt mig och sedan visade han hur jag skulle hålla när jag sköt. Jag vände mig om och såg att han flinade mot mig.

- Du lär dig men det går inte snabbt...

- Ha-ha, svarade jag surt.

Jag flinade mot honom och innan jag visste ordet av det var matchen i full gång, det var roligare än vad jag hade trott.

Efter att vi hade spelat klart vår match stod det lika. Den oranga solen var snart borta och det blev väldigt mörkt ute. Min skrikande Iphone signal som Elsa hade pratat in för ungefär två år sedan bröt den behagliga tystnaden ute i mörkret. Det var mormor som ringde och sa att om jag ville ha skjuts hem så skulle jag komma till Justins mormor och morfar och det ville jag ju så klart. När jag pratat klart såg jag hur alla killarna låg och skrattade över min ringsignal.

- Ha ha, jätte kul. Men jag måste i alla fall gå nu om jag ska komma hem någon gång, sa jag och dom gjorde ledsna miner innan dom log mot mig.

- Trevligt att träffas, Zinnia, sa både Chaz och Ryan jag log lite åt dom.

- Jag kanske borde följa med dig så du inte går vilse i denna ”stora” staden, sa Justin och flinade.

Jag nickade långsamt och log lite mot honom innan vi började vår promenad tillbaka till huset. Jag tittade upp på det stora vita lysande klotet på himlen och det verkade som att Justin också gjorde det. Han log sitt fina leende och hans tänder lyste i mörkret.

-Trevligt att träffa dig igen, Zinnia.

-----------------------------------------------------

Här är andra delen.

Hoppas ni gillar det :) Kommentera vad ni tycker!

Jag kollade ut genom fönstret. Lektionen skulle sluta om trettio minuter. Egentligen hade jag inget emot skolan. Det var en liten söt mörkblå byggnad med stora fönster och små mysiga klassrum. Dom hade en myshörna med två soffor som jag och Elsa alltid satt i när dom var lediga. Jag kollade på klockan igen. Matten gick bara långsammare och långsammare. Jag gav Elsa en trött blick som blev besvarad med en konstig grimas som sedan gick till ett vackert leende. Elsa var verkligen helt underbar. Hon fanns alltid där när man behövde henne som mest. Hennes långa blonda hår och stora vackra blåa ögon var värda att dö för.
Jag kände hur jag huttrade till i klassrummet.  
Mr Clark hade envist öppnat alla fönster för att det skulle enligt honom ge en bättre tankeförmåga. Jag hade inget emot min matte lärare, men jag kunde själv lista ut att den teorin inte funkade. Mr Clark var en kort, lite mullig, sträng person. Inte min favoritlärare. Men ingen väljer väl sina lärare.
Jag kollade ner på mina naglar. Manikyren jag hade fått av  Elsa var fortfarande lika snygg trots att den hade fått utsättas för mitt nagelbitande. Dålig vana jag alltid gjorde när jag var nervös eller uttråkad. Jag flätade mitt långa, bruna själv lockande hår i en fiskbensfläta medan jag kastade en blick mot klockan. Tre minuter. Snart slut.
- Eftersom ni har varit så duktiga på genomgången så får ni gå lite tidigare, Sätt upp era stolar! Jag tänker inte göra det för er. Tack för idag. Sa Mr Clark med sträng röst och synade alla eleverna som snabbt ställde upp stolarna.
Egentligen ville jag inte hem. Jag visste att hemma väntade det ännu ett bråk mellan mig och mamma. Jag visste inte var det var som alltid skapade den spända stämningen mellan oss. Det var bara småsaker som bråken berodde på. Det var det alltid. Mamma hade alltid något att klaga på. Alltid småsaker som ingen annan egentligen brydde sig om. Men annars var det inget fel på henne. Hon var vacker. Jag hade fått hennes hår, stora bruna ögon och fylliga läppar. Någon gång skulle helvete bryta sig loss i våra småbråk. Det var bara en tidsfråga. Jag gick till mitt skåp tillsammans med Elsa.
Medan jag la in mina böcker vände jag blicken mot Elsa.
-  Händer det något speciellt i helgen för dig då? Elsa vände blicken mot mig och log snett.
-  Jag ska ju till London, remember? Vad ska du göra då? Jag tog ut min väska och låste skåpet innan jag vände tillbaka blicken mot Elsa.
- Ska till mormor och morfar i Stratford över helgen. Ska vi dra? Elsa nickade snabbt innan vi började gå mot utgången. Vi såg bussen stå vid hållplatsen och sprang mot den. Dörrarna stängdes precis när vi kom fram. Ett snällt leende letade sig fram på buss chauffören som öppnade dörrarna för oss. Jag log nickade ett tack medan vi gick och satte oss. Jag kände hjärtat i dunka i ett snabbt tempo samtidigt som jag tyst flåsade.
- Hur lyckas vi behöva springa till bussen varje dag? Vad gör vi för fel? Sa Elsa i ett försök att låta sur men som sedan utvecklades till skratt.
- Jag vet inte riktigt faktiskt. Men klaga inte för mycket Elsa, för varje gång har vi ju ändå hunnit den. La jag till och skrattade lätt.  
Bussen rullade fram på vägen och till slut nådde den min hållplats. Jag kramade Elsa hårt och pussade henne snabbt på kinden när jag gick ut från bussen. Jag la i mitt headset i öronen när jag närmade mig huset.
Jag gillade vårat hus. Det var vitt med en vägg på huset som bestod av fönster. På våran terass fanns en grill och en stor grön parasoll. Jag tog fram nycklarna och låste långsamt upp dörren. Dörren gled snabbt upp. Jag gick och hängde upp min bruna mockajacka och släppte väskan i hallen medan jag långsamt gick upp för trappan. Jag hörde mamma klampa runt med tunga steg i sitt rum. Jag smög så tyst jag kunde förbi rummet och försökte att inte bli sedd.
- Zinnia? Hörde jag hennes röst. Jag försökte stadga mig i rösten och svarade.
- Ja mamma?
Jag gick in i mitt rum där jag såg mamma rota bland mina kläder och la dom i en resväska. Hennes hår satt i en lös hästsvans och hon hade på sig lösa jeans med en stor tröja. Hon vände upp huvudet och kollade på mig.
- Du skulle åka till din mormor och morfar i helgen så jag bestämde mig för att packa åt dig. Jag tittade på henne med en förvånad blick men hon märkte den inte utan fortsatte med att rota och packa bland mina kläder.
- Tack mamma, men du behöver inte, sa jag och sökte hennes blick. Hon vände huvudet mot mig och gav mig en uppgiven suck.
- Zinnia, Nu försöker jag hjälpa dig. Gå och packa något att äta på planet så jag kan packa färdigt. Jag kollade på henne förvånat. Packa flyplansmat?
- Mamma, för det första får man mat på flyget och för det andra så är resan bara 5 timmar lång suckade jag.
- Jaja, gå och hämta en 100 dollar sedel ur min plånbok och lägg ner den i din väska. Sa hon bestämt.
Jag gick och hämtade pengarna utan att protestera. Det var inte lönt. Snart kom mamma ut ur mitt rum med en tjock väska. Hon ringde en taxi som skulle köra mig till flygplatsen.
Jag hade precis burit ner väskorna när det ringde på dörren. Jag öppnade och såg taxichaffören som hälsade, tog mina väskor och gjorde en gest med armarna som pekade på bilen. Allt utan ett endaste ord. Jag fick en snabb kram av mamma innan jag satte mig i taxin. Under bilresan satt jag bara och kollade ut genom fönstret och studerade landskapet i Miami. Efter knappt tio minuter hade han nått flygplatsen. Jag betalde och checkade in mina väskor. Miami flyplats var väldigt stor men jag skulle ändå kunna alla gater med stängda ögon. Jag småsprang till säkerhetskontrollen och gick snabbt igenom utan ett pip. I min gate hade alla redan ställt sig i kö. Boarding lampan lyste på den stora tv-skärmen. Jag ställde mig i kön som snabbt rullade på. Jag visade min biljett och gick med snabba steg in i flyget och hittade min plats. Jag la min väska under stolen och satte mig ner. Jag kände hur tiden hade flygit förbi från taxiresan tills att jag satt i planet. Nu kom det värsta, självaste flygresan. Jag var nog den mest flyg rädda i hela världen. Mina tankar avbröts av att en kille med en stor svart huv tröja satte sig bredvid mig. Han hade guld bruna ögon som glittrade när han log mot mig.
Jag gav honom en förvånad blick och när han satte sig ner och drog ner luvan såg jag att det inte var vilken kille som helst. Det var Justin Bieber. Jag mindes hur mycket Elsa alltid pratade om honom. Han märkte att jag kollade på honom vände han blicken upp mot mig och log. Jag log ett snett leende tillbaka innan jag kände hur flygplanet började rulla. Jag stelnade till och tog ett hårt tag om armstödet medan jag blundade hårt. Planet körde ut på banan och jag kände hur blodet rusade. En flygvärdinna började med den vanliga säkerts instruktionen. När den var slut kände jag hur planet gasade på. Tankarna snurrade, hjärtat dunkade hårdare och hårdare. Jag lutade huvudet ner och andades tungt. Jag kände hur rädslan tog över min kropp.
Jag kände en hand på min axel och tittade snabbt upp och mötte ett par bruna snälla ögon som såg oroligt på mig.
- Är du okej? Du verkar lite... rädd? Sa han och gav mig en frågande blick.
Jag suckade tyst för mig själv. Det hade visst varit synligare än vad jag trott.
- Åh, jag är ganska flyg rädd bara, sa jag och var sekunden före att skrika till när planet lyfte från marken.
- Aha.., sa han och såg på mig dröjande och tog bort sin hand från min axel innan han böjde sig och letade efter något i sin väska. Jag försökte luta mig tillbaka men varje gång så skakade planet till. Justin lutade sig tillbaka och räckte fram sin Ipod till mig
- Det hjälper för mig. Jag har vant mig eftersom jag reser ganska mycket. Sätt på någon bra låt och slappna av. Han log varmt mot mig och jag tog tacksamt emot Ipoden.
- Tack, jag antar att din spellista består till mestadels av dina låtar? Sa jag och log prövande mot honom. Han skrattade innan han skakade på huvudet.
- Nej du, så ego är jag inte. Än. Han log busigt innan han plötsligt räckte fram handen.
- Justin, sa han och jag skrattade snabbt innan jag la min hand i hans.
- Zinnia, och jag visste faktiskt vad du heter. Han skrattade innan han la till.
- Just checking, man vet ju faktiskt aldrig. Jag flinade snabbt innan jag satte i hörlurarna i öronen och satte på första låten som kom. Next to you med Chris Brown och Justin själv. Han hade rätt, med musiken i öronen kunde jag blunda och slappna av under hela åkturen. När planet landade hördes en snabb duns innan vi var på marken igen. Jag packade ihop mina väskor och innan jag gick ut vände jag mig till honom och gav tillbaka hörlurarna. Han kollade först förvånat på mig innan han flinade åt mig.
- Hoppas dom funkade. Du verkade i alla fall lugnare med dom på. Jag skulle precis svara innan hans livvakt drog honom ut ur planet ner på marken.
Jag gick ut från planet och såg Stratfords flygplats och det kändes som allt som hade tyngt ner mig hela veckan bara försvann. Jag var lättad.

---------------------------------------
Så, här har ni första delen!
vad tycker ni?
Jag håller på med femte delen nu så varje dag nu du denna veckan kommer en ny del upp.
Vi är jätte noga med stavning och sånt men det kan hända att det finns nått stavfel men ni får leva med det ;)

Hej.